I stället gick hon fram till skrinet och lät fingertopparna följa de snidade mönstren i locket.
”Kanske är det dags att sluta gömma sig för det som varit”, viskade hon, mer till sig själv än till någon annan.
När hon lyfte på locket slog en svag doft av papper och gammalt trä emot henne. Där låg handlingar i prydliga buntar, några fotografier och längst ner, nästan gömt under allt annat, ett kraftigt kuvert med hennes namn skrivet på framsidan.
Händerna började darra när hon rev upp kanten.
Flera ark gled ut och föll ner på köksbordet. Handstilen var Lars. Den där lutningen på bokstäverna, de bestämda strecken, de små mellanrummen han alltid lämnade. I hörnet stod ett datum. En vecka före hans död.
”Anna, om du läser det här, betyder det att jag inte hann säga allt till dig själv…”
Tårarna föll innan hon ens hunnit förstå att hon grät. Dropparna träffade pappret och fick bläcket att flyta ut i små blå skuggor. Hon pressade handen mot munnen för att kväva ljudet som steg i bröstet.
”Jag vet hur tungt du har haft det under alla de här åren. Jag vet hur mamma och Eva prövade dig, hur de tryckte på dina svagaste punkter. Förlåt mig för att jag inte alltid stod vid din sida. Jag var dum. Jag intalade mig att de bara inte förstod dig…”
Ett åskmuller bröt fram bakom fönstret. Anna ryckte till, men blicken lämnade inte raderna.
”När läkarna berättade hur det skulle sluta, vågade jag äntligen göra det jag borde ha gjort för länge sedan. Skydda dig. Lägenheten, kontona, allt är ordnat i ditt namn. De kommer inte att kunna ta något ifrån dig…”
På sista sidan var texten ojämnare. Bläcket hade smetats ut på flera ställen, som om han hade skrivit snabbt, kanske med sviktande hand.
”Och en sak till… Försök att inte hata dem. Mamma har styrt människor hela sitt liv därför att hon varit rädd för att bli lämnad ensam. Eva gjorde det av avund, för hon tålde aldrig hur mycket jag älskade dig. Och Erik… han har aldrig lärt sig att vara stark. Om du kan förlåta dem, gör det. Om du inte kan, förstår jag dig.”
Anna vek ihop brevet långsamt, varsamt, som om det var något ömtåligt och ovärderligt. Sedan gick hon ut på balkongen. Regnet hade börjat avta, och luften doftade kall asfalt och våta löv.
Då ringde telefonen i fickan.
Numret kom från sjukhuset.
— Hallå?
— Det här är från rum 412, sa en sjuksköterska. Er svärmor ber att få träffa er. Hon insisterar.
Anna slöt ögonen. Hon stod tyst några sekunder.
— Säg till henne att jag är på väg.
Kristina såg liten ut där hon låg under det vita sjukhustäcket. Nästan genomskinlig. När Anna klev in i rummet vred hon långsamt huvudet mot dörren.
— Du kom…
— Ni bad mig komma.
Den äldre kvinnan gjorde en svag rörelse med hakan mot nattduksbordet.
— Där… ta den.
Anna såg en liten ask. Hon öppnade den försiktigt. Inuti låg en gammal ring med en safir, mörkblå och klar i det bleka ljuset.
— Jag hade tänkt ge den till Eva, viskade Kristina. Men nu… Lars brukade säga att stenen liknade dina ögon.
Anna slöt handen om asken.
— Varför gör ni det här?
— För att… Kristina vände blicken mot fönstret. För att jag äntligen har läst hans brev. Det han lämnade till mig.
Tystnaden mellan dem blev lång. Den var tung, men den bar inte längre samma vassa fientlighet som förr.
Anna andades ut, långsamt.
— Jag ber inte om ursäkt.
— Det vet jag, sa Kristina lågt. Och jag har inte förtjänat någon.
Utanför hade regnet upphört. De första solstrålarna bröt igenom molnen och lade sig som ett ljust band över sjukhusgolvet.
Anna öppnade handen och såg på ringen.
— Jag kommer tillbaka i morgon.
Sedan gick hon, utan att vänta på svar.
Ute i korridoren tog hon fram mobilen och ringde Johan.
— Vi drar tillbaka alla stämningar.
— Är du säker?
— Ja. Hon såg ut genom fönstret, där solen sakta pressade sig fram mellan molnresterna. Alla har redan fått sitt straff.
Exakt en månad hade gått sedan Anna senast såg Kristina. Sjukhuset hade skrivit ut henne, men hon hade inte hört av sig. Anna sökte inte heller upp henne. De bar båda på sådant som behövde tid, tystnad och eftertanke.
Den kvällen stod Anna framför spegeln i sovrummet och provade safirringen. Lars hade haft rätt. Stenen fångade färgen i hennes ögon och fick dem att verka djupare, nästan främmande.
Dörrklockan fick henne att stelna.
— Vem är det?
En kort paus följde.
— Det är… Eva.
Anna blev stående. Instinktivt sträckte sig handen mot säkerhetskedjan, men inom henne skrek en röst att hon inte skulle öppna.
Ändå gjorde hon det.
Eva stod ute på trappavsatsen och vred nervöst på handtaget till sin väska. Ögonen var röda och svullna, som om hon inte hade sovit på flera nätter.
— Får jag komma in?
Anna svarade inte. Hon tog bara ett steg åt sidan.
Snart fylldes köket av vattenkokarens dova brus. Eva satt vid bordet med nedslagen blick. Hennes fingrar trummade rastlöst mot bordsskivan.
— Jag vet inte ens var jag ska börja.
Anna ställde en kopp framför henne.
— Börja med sanningen. För en gångs skull.
Eva drog in luft djupt, som om varje ord krävde ansträngning.
— Mamma ska åka härifrån. Ut på landet, till sin syster.
— Av egen vilja?
— Nej. Eva lyfte till slut blicken. Läkarna säger att om hon inte byter miljö kan nästa anfall bli…
Hon avslutade inte meningen. Det behövdes inte. Anna nickade. Hon förstod.
— Och Erik?
Eva grep så hårt om koppen att knogarna vitnade.
— Han dricker. I går fick han sparken. Jag försökte hjälpa honom, men…
— Men han vill inte bli hjälpt, fyllde Anna i.
Tystnaden lade sig över rummet.
— Varför kom du hit, Eva?
Då brast det för henne. Inte vackert, inte stillsamt. Hon snyftade högt, drog efter andan och torkade näsan med handryggen som ett barn.
— Jag vet inte! Kanske för att du är den enda som inte kommer ljuga och säga att allt ordnar sig.
Anna sköt undan sin egen kopp en bit.
— Allt kommer inte att ordna sig. Ni rev sönder er egen familj.
— Jag vet! Eva slog näven i bordet så att koppen skallrade. Men vad ska jag göra nu?
Anna såg länge på henne. Sedan sträckte hon, till sin egen förvåning, fram en pappersservett.
— Leva vidare. Och försöka låta bli att göra om samma misstag.
Eva torkade ansiktet. Efter en stund öppnade hon väskan med tveksamma rörelser.
— Jag tog med något.
Hon lade ett gammalt fotoalbum på bordet.
Anna öppnade det. På första sidan fanns Lars på deras bröllopsdag. Han log brett, med hela ansiktet, som om världen ännu inte hade hunnit lägga någon skugga över honom.
Hon drog fingret över bilden.
— Varför ger du mig det här?
— För att han älskade dig, sa Eva. Och vi… vi klarade aldrig av att acceptera det.
Hon reste sig utan att vänta på ett svar. Vid dörren stannade hon och vände sig om.
— Jag följer med mamma. Jag tror… att det här är slutet.
Anna stoppade henne inte.
Senare samma kväll satt hon ute på balkongen med fotoalbumet i knät. Sida efter sida vände hon, långsamt. Där fanns hon och Lars, yngre, fånigare, lyckliga på det där sättet som bara människor är innan de förstår hur hård världen kan bli. Före kriget vid middagsbord, före misstankarna, före alla ord som aldrig gick att ta tillbaka.
Telefonen ringde.
Det var Johan.
— Har du sett nyheterna?
— Nej. Vad har hänt?
— Kristina har gett en intervju. Om… hur fel hon hade.
Anna gick in, öppnade datorn och hittade klippet. På skärmen satt Kristina framför en neutral bakgrund. Hon såg ut att ha åldrats tio år, men huvudet höll hon fortfarande högt.
”Jag förlorade min son två gånger”, sa hon i intervjun. ”Först när han valde Anna. Sedan när jag vägrade acceptera hans val. Nu förstår jag…”
Anna stängde av videon.
— Vad tänker du göra? frågade Johan i luren.
Hon slog igen albumet och såg mot fönstret. På bordet intill låg safirringen och fångade det sista kvällsljuset.
— Leva vidare.
Hon avslutade samtalet, tog fotoalbumet och ringen och gick in i köket för att duka fram middag för en person.
Men för första gången på mycket länge kändes lägenheten inte längre ensam.