— Anna, när tänker du lägga ut annonsen om försäljningen? Maria slog handflatan mot köksbordet. — Tiden rinner ifrån oss! Restaurangen vill ha handpenningen före veckans slut. De unga måste få en ordentlig start, och du bara drar ut på allt!
Anna tog upp sitt anteckningsblock och ett metallmåttband ur arbetsväskan.
Bredvid saltströaren låg en ritning, vikt i fyra delar. På den tomma baksidan hade Sara med stora, slängiga bokstäver skrivit sin lista: hyra av en vit sedan, vigselbåge utomhus med levande blommor, festmiddag för åttio gäster, fotograf med assistent och första insatsen till en etta i ett nybyggt hus.
— Det blir ingen annons, sa Anna. — Det förklarade jag redan i söndags.
— Vad menar du med att det inte blir någon? Svärmodern lutade sig framåt så att den vadderade västen stramade över axlarna. — Har du tappat förståndet? Eriks egen syster gifter sig om en månad! Brudgummen kommer från en anständig familj, där varenda släkting har en fin tjänst.
— Då kan väl hans fina tjänstesläkt betala kalaset, svarade Anna lugnt.
— Försök inte prata bort det här! Marias röst blev skarpare. — Du och Erik har ju en tvåa ihop! Vad ska du med den här lägenheten till? Den står bara där och samlar damm. Ska de unga behöva irra runt mellan tillfälliga boenden?
— Den står inte alls oanvänd. Jag lät dig bo här tillfälligt.
— Tillfälligt? Jag har slitit här i två år och skurat varenda springa!
Sara trängde sig in genom dörröppningen. Håret hade hon dragit ihop med ett blått hårband, och underläppen putade som på ett kränkt barn.
— Anna, du måste faktiskt ha lite samvete! En sådan dag får man bara en gång i livet. Johan och jag har redan betalat förskott till toastmastern. Var ska vi få pengar ifrån?
— Ta extrajobb, föreslog Anna. — Eller gift er utan en fest för åttio personer.
— Hör du vad hon säger, mamma?! skrek Sara gällt. — Utan fest! Ska vi smyga iväg och skriva på som om vi vore utfattiga? Vad ska folk tro? Att brudgummens släkt har pengar, men att de behandlar mig som någon dum liten flicka?
— Nu räcker det med detta käbbel. Maria reste sig från pallen. — Erik kommer hem i kväll och då får han avgöra saken. Vi är en familj. Du har kommit in i vårt hem, då får du också dela med dig!
Anna stoppade ner anteckningsblocket i väskan igen.
Lägenheten på Byggargatan hade hennes mormor lämnat efter sig två år innan Anna gifte sig med Erik. Det var ett äldre femvåningshus med tjocka tegelväggar, breda fönsterbrädor och en grön gård där rönnarna stod tätt. Anna hade själv spacklat hörnen, bytt eldragningar och vårdat bostaden som sin enda verkligt trygga plats.
För två år sedan hade Maria sålt sin halva av ett hus på en mindre ort. Pengarna försvann på bara några månader: tre av Saras lån löstes in, och dessutom köptes en begagnad halvkombi åt henne. Efter det hade Maria ingenstans att ta vägen.
Då hade Erik nästan gått ner på knä i hallen och vädjat: ”Anna, snälla, låt mamma bo där ett tag. Bara tills vi hittar ett rum åt henne, tills hon hinner orientera sig. Hon är ju inte någon främling.”
Det där ”ett tag” blev två hela år. Svärmodern släpade dit sina kastruller, hängde upp brokiga kökshanddukar och möblerade om efter eget huvud. För värme och vatten betalade hon inte ett öre; varje månad drogs räkningarna från Annas lönekonto. Hon arbetade som kalkylingenjör och hade alltid varit noga med siffror, men den här ekvationen gick aldrig ihop.
På kvällen fortsatte samtalet i den lägenhet som Anna och Erik köpt tillsammans med bolån.
Erik satt i soffan i mjukisbyxor och svepte med tummen över nyhetsflödet i mobilen.
— Erik, lägg undan telefonen, sa Anna och gick fram till fönsterbrädan. — Din mamma kräver igen att jag ska sälja mormors lägenhet.
Erik grimaserade.