— Anna, måste du verkligen kasta dig över mig med det där så fort jag kommer hem? muttrade han och drog handen över pannan. — Mamma är bara orolig för Sara. Bröllopet håller ju på att gå åt skogen, och Johan är helt uppjagad.
— Och på vilket sätt rör det min lägenhet?
— Men vi är väl en familj? Erik lyfte äntligen blicken från skärmen. — Vi säljer ettan på Byggmästargatan. En del av pengarna går till Sara, till restaurangen och kontantinsatsen. Resten stoppar vi in i vårt bolån. Då får ju vi också lägre månadskostnad. Är det verkligen så hemskt?
Anna såg länge på honom.
— Så du menar att jag ska sälja en bostad som var min redan innan äktenskapet, bara för att din syster ska kunna ha fest på restaurang?
— Varför får du det att låta som om allt bara handlar om henne? slingrade sig Erik. — Jag säger ju att vår gemensamma skuld till banken blir mindre. Vi har levt ihop i fyra år, Anna. Min lön går också in i hushållet.
— Bolånet betalar vi hälften var, påminde hon honom. — Men arvet efter min mormor har ingenting med dig att göra.
— Där kom det igen, ditt och mitt! Erik for upp ur soffan. — Så fort det passar dig drar du en gräns mitt emellan oss. Men att bete sig som folk i en familj, det går tydligen inte? Hjälpa min syster lite? Du klamrar dig fast vid några väggar och tegelstenar som om livet hängde på det, men riktiga människor bryr du dig inte om!
— Att vara familj betyder också att leva efter sin egen ekonomi, svarade Anna kyligt. — Jag tänker inte sälja lägenheten.
Erik gjorde en avfärdande gest, gick ut på balkongen och sköt igen balkongdörren med ett hårt, irriterat ryck.
På lördagen, strax efter lunch, ringde Annas mobil från ett nummer hon inte kände igen.
— Anna? hördes en pigg mansröst. — Jag heter Viktor och ringer från en mäklarfirma. Vi står just nu utanför din bostad på Byggmästargatan. Maria släppte in oss, men för att kunna upprätta ett preliminärt avtal behöver vi se handlingarna som visar ägandet. Kan du komma förbi med utdraget snart?
Anna stannade mitt i köket med handen mot bänkskivan.
— Vilken mäklarfirma pratar du om?
— Vi arbetar med snabba köp, förklarade mannen raskt. — Din svärmor sa att saken var beslutad på ett familjemöte. Spekulanterna har kontanter och tittar redan på lägenheten. Om du åker nu kan vi ordna handpenningen direkt.
— Ni lämnar bostaden omedelbart, sa Anna med låg röst. — Jag säljer ingenting. Dokumenten finns hos mig, och jag är ensam ägare. Ni befinner er i min lägenhet utan mitt tillstånd.
Det blev tyst i luren ett ögonblick.
— Jaha… det var inte alls den information vi fick. Jag ber om ursäkt. Då avbryter vi uppdraget.
Anna avslutade samtalet. Hon drog igen jackan, tog bilnycklarna från hallbordet och gick ut.
Regnet hade lagt en mörk hinna över asfalten, och körningen tog nästan en halvtimme. När hon kom fram gick hon upp till tredje våningen, fram till den välbekanta dörren, och stack nyckeln i låset.
Den tog stopp direkt mot metall och gick inte att vrida. Låscylindern var ny, blank och helt utan repor.
Anna tryckte på ringklockan. Inifrån hördes långsamma, släpande steg.
Dörren öppnades bara så långt säkerhetskedjan tillät. I springan syntes Marias ansikte.
— Vad är det du ringer på för en lördag? frågade hon med tydlig ovilja.
— Varför är låset utbytt? frågade Anna.
— För att jag ville det, svarade Maria vasst. — Det gamla kärvade. Ska jag behöva sitta ute i trapphuset, menar du?
— Ta bort kedjan och ge mig nycklarna. Det här är min bostad.
— Den var din, nu är den gemensam, sa Maria utan att blinka. — Jag har bott här i två år. I praktiken är det här mitt hem. Min son har sagt att allt ska ordna sig. Tills du skriver på pappren för försäljningen kommer du inte över tröskeln.
Bakom henne dök Sara upp i hallen. Hon filade på en nagel med en pappersfil och såg mer irriterad än bekymrad ut.
— Anna, gör ingen scen i trapphuset, sa hon. — Vi måste lämna handpenning till restaurangen senast på måndag. Skriv under fullmakten, så får du tillbaka dina nycklar.
Dörrbladet började glida igen framför henne.