Dörren slog igen med en hård smäll. Strax därefter hördes det torra, metalliska klicket när regeln sköts på plats från insidan.
Anna blev stående på betongavsatsen i några sekunder. Hon kände inte ens den där brännande förolämpningen som annars hade varit naturlig. I stället spred sig ett kallt lugn inom henne, skarpt och nyktert, samma sorts koncentration som infinner sig när något plötsligt går fel på en arbetsplats och alla känslor måste skjutas åt sidan.
Hon gick ner på gården, satte sig bakom ratten och ringde fastighetsförvaltningens journummer.
— Hej, jag vill göra en felanmälan och beställa en låssmed på jour, sa hon sakligt. — Jag är ägare till lägenhet fyrtiotvå på Byggargatan. Obehöriga personer har spärrat mig från att komma in i min egen bostad och satt in ett främmande lås utan mitt tillstånd. Jag har legitimation och ägarhandlingar med mig.
Fyrtio minuter senare körde en servicebil in på gården. Uppför trapporna kom en äldre låssmed i grov arbetsjacka, med en väska full av verktyg och borrsatser i handen.
— Då behöver jag se pappren först, sa han kort och professionellt.
Anna tog fram sitt pass och det färska utdraget ur fastighetsregistret. Mannen jämförde namnet, nickade och plockade sedan upp borrmaskinen ur väskan.
Ljudet från verktyget skar genom hela trapphuset.
Det dröjde inte mer än en halv minut innan spärren på insidan gav efter med ett metalliskt knäpp. Dörren flög upp.
I öppningen stod Maria. Håret var rufsigt, västen satt snett över axlarna och ansiktet hade blivit fläckigt av ilska.
— Hjälp! skrek hon så att det ekade mellan våningsplanen. — De bryter sig in mitt på ljusa dagen! Ring polisen!
Bakom henne syntes Sara, blek och skrämd, med mobilen krampaktigt tryckt i handen. En granne från fjärde våningen stack ut huvudet genom sin dörr för att se vad som pågick.
— Lugna ner er, frun, sa låssmeden oberört och klev åt sidan. — Ägaren återtar tillträde till sin bostad enligt reglerna.
— Ägaren? fräste Maria och rusade ut på avsatsen. Hon pekade rakt mot Annas ansikte med darrande finger. — Min son sliter ut sig på byggen för de här kvadratmetrarna! Och du tänker kasta ut hans mor på gatan? Må du aldrig få ro, din giftiga orm!
— Maria, sa Anna utan att höja rösten. — Låssmeden byter cylinder just nu. De nya nycklarna stannar hos mig.
— Det vågar du inte! skrek svärmodern gällt.
— Det har jag redan gjort. Ni får exakt två timmar på er att packa era saker i väskor och kartonger. Om något fortfarande står kvar här efter det, ställer jag ut det i trapphuset.
Sara hade redan lyft mobilen till örat.
— Erik! Erik, släpp allt och kom hit! Din galna fru har släpat hit en låssmed, hon förstör låsen och kastar ut mamma i kylan!
Erik kom med taxi en halvtimme senare. Han stormade upp till tredje våningen, röd i ansiktet, med jackan uppknäppt och andan kort.
— Anna, har du blivit fullständigt vansinnig? vrålade han redan innan han hunnit över tröskeln. — Vad är det du håller på med inför hela huset?
— Jag tar tillbaka min lägenhet, svarade Anna.
Hon stod kvar i hallen medan låssmeden drog åt de sista skruvarna i den nya låscylindern.
— Det där är min mamma! Erik ställde sig mellan henne och dörren. — Hon är äldre! Vart ska hon ta vägen? Och har du ens tänkt på min syster? Sara gifter sig om tre veckor! Johan har sagt rakt ut att om det inte finns pengar till festen blir det inget bröllop alls!
— Om Johan behöver pengar från försäljningen av någon annans bostad mer än han behöver Sara, då borde hon hitta en annan blivande make, svarade Anna lugnt.
— Du är ju hjärtlös! Erik slog knytnäven i dörrkarmen så att träet skakade. — Kall som sten! Inte en gnutta samvete, inte en droppe medlidande! Om du inte genast ger nycklarna till mamma och lägger ut lägenheten till försäljning, sätter jag inte min fot i vår bostad igen. Hör du det? Då skiljer jag mig från dig!
Anna mötte hans blick utan att vika undan. För första gången på länge såg hon honom inte som sin man, utan som en människa som just avslöjat exakt vad hon betydde för honom.