— Skilj dig, Erik.
Han stelnade till. Armen, som redan var på väg upp i ännu en häftig gest, sjönk långsamt ner längs sidan.
— Vad sa du?
— Jag sa: skilj dig. Din andel i bostadsrätten löser jag genom banken. Pengarna förs över till ditt konto. Men jag tänker inte leva en enda dag till med någon som försöker plundra mig för att finansiera sin systers fest.
Erik blinkade snabbt, som om orden inte riktigt gick att få ihop.
— Anna… vad håller du på med? Jag var ju bara upprörd. Jag tog i, visst, men sådant händer väl alla? Vi kan väl sätta oss ner som vuxna människor och prata igenom det här…
— Det finns inget kvar att prata om.
Anna räckte låssmeden betalningen, tog emot knippan med tre blanka, nya nycklar och stoppade den i handen.
— Din mammas saker packar du själv. Klockan går.
Två och en halv timme senare stod sex överfulla kassar, tre skokartonger och en gammal golvfläkt hopträngda nere i trapphuset vid porten.
Sara satt på bänken utanför och grät så mascaran ritade svarta spår över kinderna.
— Mamma, vart ska vi ta vägen nu? Till Johan kan vi inte åka, hans bror bor ju där med sin familj…
— Håll tyst! fräste Maria och drog sjalen tätare om axlarna. — Vi går till Erik. Han har ju en tvåa.
— Det blir svårt, sa Anna, som just kom ut genom porten med nycklarna i fickan. — Erik sover i natt i personalboendet vid sitt jobb. Ni får beställa en flyttbil.
Fyra månader passerade.
Hösten hade hunnit bli klar och kylig, och de sista gula löven hade släppt från träden och blåst bort längs trottoarkanterna.
Allt bråk kring uppdelningen av det gemensamma löste sig märkligt nog snabbare än Anna hade väntat sig. När Erik insåg att hon inte tänkte ge efter med en enda krona och dessutom hade anlitat en kunnig värderingsman, skrev han under avtalet om att bli utköpt utan fler stora utbrott. Summan han fick räckte i praktiken bara till att betala av det sista på hans gamla billån och hyra ett rum i ett ytterområde, delat med en arbetskamrat.
Saras bröllop blev av till slut. Men det liknade inte alls den glansiga bild hon hade målat upp för sig själv.
När hennes blivande man förstod att det inte skulle komma något storslaget bidrag, ingen startkassa bekostad av någon annan, exploderade han i ett våldsamt gräl. Vigseln ordnades en vanlig torsdag. De kom dit i jeans och stickade tröjor, och i stället för lantlig restaurang, vita dukar och hyrd bil satt de i knappt en och en halv timme på en pizzeria tillsammans med föräldrarna.
Maria bodde numera inklämd hos det unga paret i en hyrd liten lägenhet. Genom gemensamma bekanta fick Anna höra att svärmodern och Johan redan under tredje veckan hade råkat i luven på varandra. Johan vägrade blankt att betala hennes mediciner och muttrade till och med över en extra förpackning tvättmedel. Samtidigt skickade Sara långa, klagande meddelanden till sin bror och bad honom föra över åtminstone någon liten slant till mat.
Erik ringde Anna två gånger.
Första gången försökte han väcka medlidande. Han berättade om den trånga bostaden, om kollegan som snarkade och om folk i korridoren som aldrig var tysta. Andra gången lät han dämpad och skyldig när rösten kom genom luren.
— Anna… Det blev ju så dumt alltihop. Mamma gick för långt, det fattar jag nu. Sara betedde sig inte heller klokt. Kan vi inte bara förlåta varandra? Vi har ändå levt ihop så länge… Jag kan komma hem igen, va?
— Det kontot är avslutat, Erik, svarade Anna lugnt. — Beslutet om skilsmässan får du hämta från tingsrätten.
Sedan avslutade hon samtalet och lade telefonen längst ut på bordskanten.
I lägenheten på Byggmästargatan doftade det av nymålad väggfärg och torrt trä. Anna hade tapetserat om, lagt ett ljust golv i hallen och hängt upp kraftiga gardiner av linne. Dagen därpå skulle en stillsam student från vårdhögskolan flytta in, en ordentlig ung kvinna som letade efter ett boende nära utbildningen.
Anna öppnade fönstret på vid gavel.
Den svala kvällsluften strömmade in i det rena rummet och fick det ljusa gardintyget att röra sig mjukt. Framför henne väntade ett lugnt och tydligt liv, ett liv där ingen längre hade rätt att tränga sig över hennes gränser.