En människa som på fem månader lyckades köra ett kafé rakt in i väggen?
— Det handlar inte om att sälja, utan om att ställa upp för släkten! utbrast Maria. — Vi är ju familj, Anna. I en familj delar man på allt.
— På allt, ja, sade Anna långsamt. — Förutom skulder, ansvar och den lilla detaljen att kunna räkna ut hur många kunder ett kafé behöver ha för att överleva.
Marias mun blev till ett smalt streck. Hon fiskade upp mobilen ur väskan, slog ett nummer och satte på högtalaren med samma högtidlighet som om hon plockade fram sitt trumfkort ur ärmen.
— Erik, älskling, kan du komma hit? Vi behöver prata allihop. Som en familj.
Erik dök upp efter tjugo minuter. Han klev in som om han just återvänt från en strapatsrik expedition: skrynklig jacka, klocka som såg dyr ut och sneakers så rena att de nästan blänkte. För någon som påstods vara begravd i skulder såg han misstänkt välvårdad ut.
— Hej, Anna. Tack för att du går med på att prata.
— Jag har inte gått med på någonting. Jag kom hem och upptäckte att familjerådet redan var i full gång.
Erik drog nervöst med fingrarna över näsroten. Samma gest som Johan hade. Tydligen låg den i släkten.
— Hör på, jag fattar hur det kan se ut utifrån. Men projektet var faktiskt hållbart från början. Jag hade bara otur. Läget visade sig vara fel, konkurrenterna pressade priserna, baristan ställde till det…
— Baristan ställde till det, upprepade Anna. — En enda barista. För hela kaféet.
— Ja, alltså… jag hade bara en.
— En person bakom disken i ett ställe som skulle leva på genomströmning. Och du är förvånad över att det inte fungerade?
Anna satte sig ner och lade benen i kors.
— Erik, jag har i tolv år gjort bokslut och avstämningar åt ett företag med lite större omsättning än ditt kafé. Varje dag sitter jag med skatter, löner, avskrivningar och ser till att siffrorna går ihop ner till sista kronan. Det är inte hjältemod, det är vardag. Men även med bara den vardagskunskapen begriper jag att ett kafé med en enda barista inte är en verksamhet. Det är i bästa fall egenanställning med lokalhyra som extra börda.
Erik blossade upp, men samlade sig snabbt. Han drog fram sin telefon, öppnade ett kalkylblad och höll upp skärmen. Siffrorna var pyttesmå och kolumnerna såg ut att ha hamnat där mer av slump än av planering.
— Här. Jag har räknat om allt. Om skulden löses nu hittar jag en billigare lokal, anställer en riktig barista och startar om. Kundunderlaget finns kvar. På ett halvår är jag på plus igen.
— Låt mig se, sade Anna och sträckte ut handen.
Erik räckte över mobilen nästan villigt. Anna bläddrade i tabellen i kanske fyrtio sekunder. Utanför slog grannens boll envist mot garagedörren, gång på gång, i samma tröga rytm.
— Erik, här vid ”hyra” står det ett streck. Alltså noll. Du har räknat med noll kronor för en kafélokal i centralt läge. Var har du hittat den lokalen? Eller hade du tänkt sälja kaffe från ett fällbord på trottoaren?
— Jag tänkte att man kanske kunde förhandla… första månaderna gratis, via kontakter…
— Vidare. ”Personalkostnad” — trettiofemtusen för två personer. Sjuttontusenfemhundra per person för heltid vid en espressomaskin. För de pengarna får du någon som inte kan skilja en cappuccino från en latte, och du skulle förmodligen inte ens märka det.
— Alla sparar i början…
— Och här har vi pärlan, sade Anna och zoomade in. — ”Marknadsföring — tvåhundratusen.” Tvåhundratusen på reklam, samtidigt som hyran är noll och lönerna ligger under vad någon erfaren människa skulle acceptera. Så planen är alltså att du ska stå i en källare med en barista som inte kan koka kaffe, men hela stan ska veta om det. Stabil logik.
Erik slet åt sig telefonen och stoppade ner den i fickan.
— Du märker bara ord. Mamma sa att du skulle hjälpa till.
— Då hade mamma fel.
Anna reste sig, gick bort till fönstret och öppnade det på glänt. Luften i rummet hade blivit kvävande.
— Jag lämnar inte ifrån mig stugan. Den är ett minne efter min mamma och den är min privata egendom. Erik, det finns lagliga vägar för sådant här. Kontakta Kronofogden, prata med kommunen om skuldrådgivning och ta reda på vad som gäller för skuldsanering eller konkurs. Skulderna har passerat en halv miljon; du har all anledning att söka hjälp på riktigt. Det är ingen skam. Det är just därför sådana system finns. Skamligt är däremot att tigga till sig någon annans fastighet och gömma sig bakom ordet ”familj”.
— Konkurs? Erik flög upp så häftigt att stolen vickade bakom honom. — Jag är inte i konkurs! Jag har tillfälliga problem!
— En hög med skulder, inga inkomster och övernattningar på mammas soffa. Om det där inte räknas som konkursmässigt, då har själva ordet fått en identitetskris.
Erik vände sig mot sin bror. Johan stod vid väggen och studerade tårna på sina tofflor med en koncentration som om de innehöll svaret på livets gåta. Han såg ut som en skolpojke som blivit ertappad med fusklapp.
— Johan, du sa ju att hon skulle säga ja! Eriks röst skar upp i falsett. — Du sa: ”Ta det lugnt, jag fixar det.” Precis som du ”fixade” med kaféet, eller hur?
Johan ryckte till och gav honom en blick som borde ha betytt håll tyst. Men Erik hade redan tappat kontrollen över bromsarna.
— Det var ju hans idé från början! Han snodde runt mot Anna och pekade mot Johan. — Din man, om du nu inte visste det, har i ett halvår tjatat hål i huvudet på mig: ”Öppna kafé, folk tjänar pengar på sånt nu, jag hjälper dig, min fru är ekonom, hon räknar på allt och får ihop siffrorna.” Jag tog lån för att han sa det! Sedan lät det: ”Jag har mycket nu, börja själv så hoppar jag in senare.” Senare! Han kom inte ens förbi en enda gång för att titta på stället!
Tystnaden föll så tung att tickandet från den gamla väggklockan ute i köket plötsligt hördes klart genom lägenheten.
Anna vände sig långsamt mot sin man.
— Johan. Har du lovat din bror att jag skulle sköta bokföringen för hans kafé?
Johan fortsatte betrakta sina tofflor, nu med samma intresse som en forskare som just upptäckt en ny art.
— Jag uttryckte det inte riktigt så… Jag pratade mer allmänt…
— Allmänt, sade Anna. — Du sålde alltså in en affärsidé till din bror och använde mitt yrke som garant, utan att fråga mig. Han skuldsatte sig. Och nu sitter ni hela familjen i mitt vardagsrum och föreslår att jag ska ge Erik min stuga, så att följderna av ditt prat kan sopas undan. Har jag förstått upplägget rätt?
Johan svarade inte. Erik verkade i samma ögonblick inse att han hade sagt för mycket och knep också ihop munnen. Bröderna satt där och gjorde sitt yttersta för att inte möta varandras blickar.
Maria var den första som hämtade sig.
— Och vad är det som är så fruktansvärt med det? sade hon och höjde hakan. — Johan gav sin bror ett råd. Syskon ska stötta varandra. Men du, Anna, i stället för att vara tacksam, beter dig som om du håller förhör. Det är inte särskilt vackert.
— Det som inte är vackert är att sälja en idé i någon annans namn och sedan försöka täcka hålet med någon annans egendom, svarade Anna med jämn röst. — Men nu avslutar vi den här tebjudningen. Jag har en rapport som ska vara klar till måndag.
Maria reste sig, kränkt, och koftan frasade när hon drog den tätare omkring sig.