Erik stod kvar och skrapade med fötterna en stund, mumlade något ohörbart och följde sedan efter henne ut. Dörren gick igen nästan ljudlöst; tydligen hade stridslusten runnit av dem båda.
Johan stannade däremot kvar. Anna gick förbi honom in i rummet utan att säga ett ord. Det fanns ändå inget mer att diskutera. Hon hade redan hört allt hon behövde höra.
Efter det besöket började föreställningen på allvar.
Johan övergick till ett system med djupa, lidande suckar ungefär var trettionde minut. Han vandrade omkring i lägenheten med minen hos en människa som blivit orättvist behandlad av hela världen, och i synnerhet av sin fru. Han talade knappt med henne, diskade inte efter sig och lämnade koppar och tallrikar där han råkade ställa dem. Fast det sistnämnda var i och för sig inget nytt; bara en mycket uppmärksam betraktare hade kunnat se någon förändring där.
Den andra dagen gjorde han sitt försök mitt i natten.
— Anna, viskade han i mörkret. — Tänk efter lite. Erik kommer att komma på fötter. Han är duktig, han har bara haft otur hela tiden.
— Johan, en person som öppnar ett kafé och anställer en enda barista är inte duktig. Han är slarvig. Sov nu.
— Men det är ju min familj!
— Din familj är jag. Och hemmet vi bor i. Resten är släktingar. Släktingar mår bäst av att älskas på avstånd. Helst även ekonomiskt avstånd.
På den tredje dagen bytte Johan metod. Suckarna ersattes av iskall tystnad. Han slutade hälsa, åt för sig själv och ställde demonstrativt sin mugg långt bort från den övriga disken, som om porslinet också hade tagit ställning i konflikten. Anna betraktade detta lilla skådespel med samma nyfikenhet som en forskare som studerar beteendet hos en okänd djurart.
Och på torsdagen råkade hon höra ett samtal.
Hon kom hem tidigare än vanligt. Mötet hade ställts in, rapporteringen var klar före utsatt tid. Anna låste upp försiktigt, klev in och tog av sig skorna i hallen utan att göra väsen av sig. Från köket hördes Johans röst. Han hade telefonen på högtalare, och Eriks röst skallrade metalliskt ur mobilen.
— …det viktiga är att sommarstugan står på dig, sa Erik. — Då hittar jag köpare snabbt. Jag känner en mäklare. Vi lägger den kanske tjugo tusen under marknadspris, bara den går fort. Jag behöver få bort skulden, och du får din del, jag blåser dig inte.
— Vad säger vi till Anna då? frågade Johan.
Det lät inte direkt som en protest. Snarare som en praktisk följdfråga från någon som redan accepterat upplägget men behövde veta sin replik.
— Säg att du bara tog den som säkerhet och att allt skrivs tillbaka när affärerna lossnar. Hon är ju snäll. Spela på samvetet. Säg att du mår dåligt utan jobb, att allt känns hopplöst. Kvinnor faller för sånt. Och när den väl är såld… ja, då är det gjort. Hon kommer väl inte skilja sig på grund av en bit mark. Vart skulle hon ta vägen?
— Och om hon får reda på att det var jag som drog in dig i kafégrejen? Hon är ju arg sedan i onsdags…
— Johan, slappna av. Du gav mig en idé, än sen? Jag fattade beslutet själv och tog lånet själv. Men om du nu var den som kom med idén får du hjälpa till att reda upp det. Det är bara rättvist. Dra någon historia för frun, det är inte mitt problem. Det viktiga är att du får sommarstugan skriven på dig.
Anna stod stilla i hallen med axeln mot dörrkarmen. På byrån bredvid låg nycklarna till Johans bil, samma bil som hon betalade försäkringen för eftersom hennes man ”behövde spara just nu”. Hon blev inte ens arg. Ilska kräver överraskning. I det hon just hört fanns ingenting oväntat. Det var bara en bekräftelse på något som länge legat fullt synligt, ungefär som en kvarglömd vante på ett element: alla ser den, men ingen plockar bort den.
Utan ett ljud drog Anna på sig skorna igen och gick ut på trappavsatsen. Hon stängde dörren bakom sig, väntade en minut och öppnade sedan på nytt — den här gången högt, med ett medvetet skrammel.
— Johan, jag är hemma! De släppte mig tidigare!
När hon kom in i köket satt han vid bordet. Telefonen låg med skärmen nedåt. Hans ansikte försökte uttrycka oskuld och lätt uttråkning, två tillstånd som han klarade av ungefär lika illa.
Anna sa ingenting. Hon satte på vattenkokaren, tog fram soppa ur kylskåpet och började värma den. En helt vanlig kväll, åtminstone på ytan. Johan sneglade på henne, släppte ut luften han hållit inne och satte på tv:n.
De följande två dagarna uppförde hon sig som om inget hänt. Hon lagade middag, frågade om han hade köpt bröd och kommenterade vädret. Johan mjuknade märkbart. Han verkade ha bestämt sig för att hans fru höll på att ”mogna” inför rätt beslut.
På lördagsmorgonen gick han upp tidigare än vanligt. Han rakade sig, tog på en ren skjorta och kom ut i köket, där Anna satt med kaffe och gick igenom jobbmejlen på sin surfplatta.
— Anna, vi måste prata allvar.
— Prata då.
— Jag orkar inte ha det så här längre.
Han gjorde en dramatisk paus, alldeles uppenbart inövad i förväg.
— Om du inte hjälper min bror, då ansöker jag om skilsmässa. Jag behöver en fru som står bakom min familj, inte någon som räknar varje krona med miniräknare.
Anna tog en klunk kaffe.
— Okej.
— Vadå okej?
— Skilsmässa går bra. Jag går med på det.
Johan stelnade till. Det ena ögonbrynet for upp, det andra sjönk ned, och hans ansikte fick plötsligt uttrycket av en miniräknare där någon matat in en okänd symbol.
— Du… går med på det?
— Johan, jag är ekonom. Jag stämmer av debet och kredit varje dag. Vårt gemensamma saldo har legat djupt på minus i ett och ett halvt år. Du arbetar inte, du kör bil på min bekostnad, du äter maten jag köper och ändå kräver du att jag ska ge bort minnet av min mamma till en man som inte ens kan räkna ut hur många baristor ett kafé behöver.
Hon ställde ned koppen.
— För övrigt hörde jag hela ert samtal i torsdags. Från början till slut. Om att sälja under marknadspris, om att du skulle få din del och om att jag ändå inte skulle ha någonstans att ta vägen. Och jag hörde också hur du själv drog in Erik i kaféidén och nu är rädd att jag ska få veta det. Johan, du bad inte bara om hjälp åt din bror. Först satte du honom i knipa med dina löften, och sedan tänkte du täppa igen hålet med min sommarstuga. Det är inte ens fräckhet längre. Det är en sämre plan än Eriks kaféplan.
Tystnaden i köket blev så kompakt att man kunde höra grannarnas morgonprogram mumla bakom väggen.
Johan öppnade munnen. Stängde den. Öppnade den igen.
— Du… tjuvlyssnade?
— Jag kom hem tidigare. Dörren var öppen, du pratade på högtalare. Det där kallas inte tjuvlyssning, Johan. Det kallas akustik.
— Vi hade lämnat tillbaka allt! utbrast han och for framåt, händerna hårt om stolens ryggstöd. — Erik skulle sälja, tjäna pengar och köpa tillbaka den! Det var bara tänkt som en tillfällig lösning!
— En tillfällig lösning där någon annans egendom säljs. Det låter nästan som en paragraf i lagboken, men jag ska inte skrämma dig med det. Jag orkar inte.
Anna reste sig, gick bort till byrån och tog fram en mapp.
— Jag har också räknat lite. För tydlighetens skull, precis som du brukar vilja ha det.
Hon lade ett utskrivet papper på bordet, tätt fyllt med hennes jämna handstil.