Hon sköt papperet mot honom med fingertopparna.
— Lägenheten köpte jag innan vi gifte oss, och pengarna kom från mamma. Sommarstället är också hennes arv till mig. Båda delarna är min enskilda egendom. Det står i handlingarna, och vid en skilsmässa ingår det inte i någon bodelning. Att du är folkbokförd här betyder bara att du bor här. Det gör dig inte till delägare.
— Men jag har ju renoverat här! Johan grep efter det sista argumentet som en drunknande efter något som såg ut som en livboj, men visade sig vara en badleksak. — Jag satte upp tapeterna! Jag skruvade upp hyllor!
— Tapeterna betalade jag. Kvittot finns i mejlen. Och att sätta upp tapeter och några hyllplan räknas som ytskikt, Johan. För att kunna kräva en andel hade du behövt visa att du på egen bekostnad höjt bostadens värde väsentligt. Byggt om, byggt till, gjort en större investering. Hyllor i hallen kvalar inte in.
Ute på gården startade någon en motorcykel. Ljudet skar genom köksfönstret och dog sedan bort mellan husen. Johan stod kvar mitt på golvet och verkade först nu förstå vidden av det som höll på att hända. Hans upplägg — att hota med skilsmässa, pressa henne och till slut lägga beslag på sommarhuset — föll sönder lika snabbt som Eriks kaféidé på en bakgata utan förbipasserande.
— Anna, vänta nu…
Tonfallet slog om på ett ögonblick. Från krav och ultimatum till vädjan. Förvandlingen gick så fort att Anna nästan registrerade den som en notering i marginalen.
— Jag blev arg. Jag menade det inte så. Vi stryker det här, okej? Jag pratar med Erik själv och säger att det inte går. Han får lösa sin egen soppa.
— Så ädelt. Först drar du in din bror i skulder, sedan försöker du använda honom som murbräcka mot mitt sommarställe, och nu tänker du lämna honom åt sitt öde. Verkligen imponerande.
— Men Anna… jag älskar dig ju!
— Nej, Johan. Du älskar lägenheten där du slipper betala avgifter, bilen som du inte står för försäkringen på och soffan där du i ett och ett halvt år har letat efter ett arbete som känns ”rätt”. Det där är inte kärlek. Det är bekvämlighet. Helpension utan faktura.
Hon tog tillbaka mappen och lade den på sin plats.
— Jag tänker inte ansöka om skilsmässa. Det får du göra. Själv. Det var ju du som ville skiljas för tio minuter sedan. Skicka in ansökan till tingsrätten. Vi har inga barn, och det finns inget att bråka om när det gäller egendom heller. Det som finns här är mitt. Det borde gå fort. Flytta hem till din mamma ett tag. Hjälp Erik med nästa kafé, den här gången på riktigt och inte bara ”i stora drag”. Vem vet, tillsammans kanske ni till och med lyckas skrapa ihop till en extra barista.
Johan såg länge på henne. Blicken var grumlig, fylld av sårad stolthet, förvirring och en långsam insikt om att hans kostnadsfria tillvaro just hade nått sitt slut. Han öppnade munnen som om han tänkte säga något avgörande, men inga ord kom. Till slut vände han sig bara om och gick.
Generositet är en märklig dygd. Särskilt när någon annan troget betalar notan.
Det tog Johan nästan två timmar att packa. Förmodligen väntade han på att Anna skulle komma ut, gråta, be honom stanna, säga att allt kunde ordnas. Hon satt i stället vid surfplattan och färdigställde kvartalsrapporten. Siffrorna föll på plats. En vanlig arbetsuppgift, inget mer.
När ytterdörren till sist slog igen reste hon sig och gick fram till fönstret. Nere på gården stod Johan med två väskor och ringde någon. Han gestikulerade stort med den fria handen. Antagligen förklarade han för Erik vilken hjärtlös hustru han hade och hur orättvist livet behandlade honom. Efter en kvart kom en taxi. Han lastade in väskorna och försvann. På väg mot ett nytt kapitel, av allt att döma på någon annans bostadsyta.
Telefonsamtalen behövde hon inte jaga. De kom av sig själva.
En timme senare ringde mobilen. På skärmen stod det: Maria. Anna betraktade namnet i någon sekund innan hon svarade. Det här var också en del av avslutet, tänkte hon. Den sista öppna posten skulle stängas.
— Anna! Marias röst vibrerade av rättfärdig indignation. — Vad är det du håller på med? Har du kastat ut min son på gatan?
— Maria, Johan gick härifrån själv. På egna ben. Jag lämnade inte ens rummet.
— Prata inte strunt! Min son skulle aldrig gå frivilligt! Han älskar dig! Du borde vara tacksam över att en sådan man ens valde dig!
— En sådan man, upprepade Anna lugnt och hällde upp ett glas vatten. — Berätta gärna mer om den sortens man. Vad gör han nu för tiden?
— Johan söker ett arbete som motsvarar hans nivå! Han har ambitioner, han kan inte ta vilket jobb som helst! Han har faktiskt varit ansvarig på ett lager!
— På ett lager, ja. Anna tog en klunk vatten. — Han arbetade där i tre veckor. Inte som arbetsledare, utan som lagerbiträde. Han fick sluta efter att ha blandat ihop fraktsedlarna så att en hel leverans hamnade fel. Företaget fick betala vite. Det berättade han själv, även om det i hans version förstås var ”den inkompetenta kollegan” som bar skulden.
Det blev tyst i luren. Men bara en kort stund.
— Sådant där är petitesser! Maria samlade sig snabbt. — Det viktiga är att han försöker! Och i stället för att stötta honom sitter du och räknar upp hans misstag. Vad är du för fru egentligen?
— En ganska vanlig. Skillnaden är att er son inte har arbetat på ett och ett halvt år, och den här veckan försökte han i smyg få mitt sommarställe överfört på sig för att kunna sälja det tillsammans med sin bror — samma bror som han själv hjälpt ner i skuldfällan. Jag hörde det med egna öron. Det är alltså den ambitiöse pojken vi talar om, Maria.
— Du ljuger! Johan skulle aldrig…
— Jag ljuger inte. Jag räknar. Och siffrorna talar inte till hans fördel. Ha det bra. Hälsa Johan att jag byter låscylinder i dag. Nycklarna behöver han inte lämna tillbaka; de gamla kommer ändå inte att passa.
Anna avslutade samtalet. Skärmen slocknade i handen. Lägenheten sjönk in i en tystnad som kändes ovanligt klar. Ingen som suckade demonstrativt. Ingen teve som mumlade i bakgrunden. Inga tofflor som släpade genom hallen.
På kvällen ringde hon en låssmed. Han kom efter ungefär en timme, bytte cylindern på tjugo minuter och tog 1 500 kronor.
— Bra lås, sade han medan han packade ner verktygen. — Men vrid om två varv när du låser. Man vet aldrig.
— Tre, svarade Anna.
Sedan bryggde hon nytt kaffe och tog fram en bit fin fisk ur frysen, sådan hon länge låtit bli att köpa eftersom ”mannen i huset ville ha kött”. Hon lade den på upptining och satte på låg musik.
Balansen var avstämd. Den förlustbringande posten var avslutad. Bokföring är en exakt vetenskap: ibland räcker det att stryka en enda onödig kostnad för att resultatet ska bli positivt.
En vecka senare åkte hon ensam till sommarstället för första gången på mycket länge. Hon öppnade alla fönster på vid gavel, torkade dammet från mammas fotografier på byrån och bryggde te ute på verandan. Stillheten låg tät över huset; så stilla att hon hörde löven viska i trädgården. Och för första gången på ett och ett halvt år tryckte tystnaden inte mot bröstet. Den värmde.
Sommarstället var åter det det alltid hade varit: en plats där någon mindes henne, och där hon fick finnas utan att betala för någon annans liv.