När Anna uttalade den där meningen trodde jag först att jag hade hört fel.
Vi satt tolv personer runt det långa matbordet i deras hus i Vimmerby. Utanför fönstren hade mörkret redan lagt sig helt, och i rutorna speglades ljuset från takkronan tillsammans med raderna av vinglas på bordet. Vi firade Annas namnsdag. Middagen var nästan över; några av gästerna vred redan dessertgafflarna mellan fingrarna, andra bad om kaffe.
Jag hade just tänkt resa mig för att bära ut tallrikarna till köket.
Då lade Anna ifrån sig servetten.
– Sitt kvar, Maria, sa hon.
Hennes röst var alldeles för behärskad.
Jag satte mig igen.
Min man, Erik, satt bredvid mig. Han sträckte handen mot sitt glas, men förde det aldrig till munnen.
– Det finns något jag vill reda ut, fortsatte Anna. – För i en familj finns det, enligt mig, saker man inte kan låtsas som om man inte ser hur länge som helst.
Samtalen runt bordet dog långsamt bort.
Eriks morbror harklade sig.
Hans syster, Sara, sänkte blicken mot sin tallrik.
Själv förstod jag redan att det var mig det skulle handla om.
Under de senaste tre veckorna hade Anna ringt mig två gånger och sagt att jag borde ”fundera över mitt uppförande”. Hon hade aldrig förklarat exakt vad hon menade.
Fast i själva verket visste jag det mycket väl.
Vi hade inte gett henne pengar.
Det var hela saken.
Två månader tidigare hade Anna berättat att hon ville renovera deras sommarhus i Kalmar. Hon ville ha ett nytt kök, en ny altan, luftkonditionering i båda sovrummen och en eldriven grind.
Hon sa att huset ju ändå ”en dag skulle bli Eriks och Saras”.
Därefter meddelade hon att det vore naturligt om barnen hjälpte till med utgifterna.
Sara hade gett henne tjugofem tusen kronor.
Av oss begärde hon sextio tusen.
Inte som ett lån.
Inte i utbyte mot någon ägarandel.
Bara så där.
Eriks första reaktion hade varit att vi skulle prata om det hemma.
Och hemma hade jag sagt rakt ut att jag tyckte att det var vansinne.
Inte för att vi saknade pengar.
Utan för att vi just då planerade att byta bostad.
I åtta år hade vi bott i en lägenhet på femtioåtta kvadratmeter i Uppsala, i Luthagen. Vi hade ett sovrum, Eriks arbetsplats stod inklämd i vardagsrummet och själv arbetade jag tre dagar i veckan vid köksbordet.
Jag var trettiosex.
Erik var trettioåtta.
I två år hade vi försökt få barn.
Det visste Anna också.
Hon kände dessutom till att nästan allt vi hade sparat var tänkt som kontantinsats till en större lägenhet.
Ändå talade hon om de sextio tusen kronorna som om det rörde sig om kostnaden för en vanlig helghandling.
Till slut sa Erik nej till henne.
Men av någon anledning bestämde sig Anna för att beslutet egentligen var mitt.
– Jag har aldrig bett dig om någonting, sa hon den kvällen vid bordet.
Sedan vände hon blicken mot mig.
– Men jag hade åtminstone förväntat mig att du inte skulle vända min son mot hans egen familj.
Jag kände hur ryggen stelnade.
– Anna, jag har inte vänt någon mot någon.
– Naturligtvis inte.
Hon log.
Det fanns inte ett spår av värme i det leendet.
– Erik var en annan människa i trettiofem år.
– Mamma… sa Erik.
Anna höjde handen.
– Låt mig tala färdigt. Nu tänker jag säga det jag har att säga.
Gästerna satt orörliga, som om de följde en föreställning på en teaterscen.
Jag hoppades fortfarande att någon skulle avbryta henne.
Ingen gjorde det.
Anna pekade på mig.
– Sedan den här kvinnan kom in i vår familj har allt blivit ett problem. Julen, semestrarna, pengar, familjemiddagar. Allt.
– ”Den här kvinnan”? frågade jag.
– Ja.
Då lade Erik ner sin gaffel.
– Mamma, nu räcker det.
Men Anna fortsatte utan att ens se på honom.
– I åtta år har jag försökt acceptera dig, Maria. Jag har verkligen försökt. Men det finns gränser.
– Vilken gräns menar du att jag har gått över?
– Du tog min son ifrån mig.
Vid bordets ena ände drog någon en låg suck.