Jag vände blicken mot Erik.
Hans ansikte var inte längre detsamma.
Det var inte vrede jag såg där.
Snarare utmattning.
En djup, tung trötthet.
– Anna, sa jag stilla, Erik är en vuxen människa.
– Det vet jag.
– Varför pratar du då om honom som om han inte kan fatta egna beslut?
– För innan han träffade dig kunde han det.
Efter de orden blev det alldeles tyst i några sekunder.
Sedan lutade Anna sig bakåt i stolen.
– Då gör vi det enkelt. Efter den här kvällen är du inte längre en del av vår familj.
Jag stelnade till.
Inte för att orden sårade mig mest.
Utan för att jag inte kunde förstå att hon faktiskt sa dem högt inför tolv personer.
Eriks pappa, Lars, lyfte blicken.
– Anna…
– Lägg dig inte i, snäste hon.
Min hand hade redan sökt sig till stolsryggen.
Jag hade bestämt mig för att resa mig, tacka för maten och gå hem.
Jag ville inte skapa en scen.
Jag ville inte gråta.
Och jag tänkte inte be någon om lov att få räknas som familj.
Men innan jag hann skjuta ut stolen skrapade det till bredvid mig.
Erik reste sig.
Inte jag.
Han gjorde det.
Han tog kavajen från stolsryggen och höll den i handen.
– Okej, sa han.
För ett ögonblick gled något som liknade belåtenhet över Annas ansikte.
Hon trodde antagligen att han skulle följa mig ut.
Kanske föreställde hon sig att han sedan skulle komma tillbaka.
– Erik, började hon.
– Om Maria inte hör till din familj, då gör inte jag det heller.
Annas ansikte blev stelt.
– Säg inte dumheter.
– Det gör jag inte.
– Hon är din fru. Jag är din mamma.
– Precis.
Erik lät blicken gå runt bordet.
– Och ändå är hon den enda här som du verkar tro att du kan förnedra utan att det får några följder.
– Jag förnedrar ingen.
Erik skrattade till.
Kort.
Hårt.
Utan glädje.
– Du sa nyss, inför tolv personer, att hon inte längre ingår i familjen.
– Det finns en anledning.
– De sextiotusen kronorna?
Flera runt bordet ryckte till och höjde huvudet.
Anna blev blek.
– Det där angår inte någon annan.
– För en minut sedan ville du prata inför alla.
Då hördes Saras röst, låg men tydlig.
– Vilka sextiotusen?
Anna kastade en snabb blick på henne.
– Det är inte det det handlar om nu.
– Jo, sa Erik. Det är exakt det det handlar om.
Jag lade handen på hans arm.
– Vi går.
Men han skakade på huvudet.
Inte av ilska.
Det var något äldre än så som hade börjat tränga fram ur honom.
– Mamma bad oss om sextiotusen kronor till renoveringen av huset i Kalmar, sa han. Jag sa nej. Jag. Inte Maria.
Sara lade långsamt ner sin sked.
– Till mig sa du att Erik och Maria inte ville hjälpa till för att Maria stoppade det.
– Det har jag inte sagt.
– Jo, det har du.
Det blixtrade till i Annas ögon.
– Sara, blanda dig inte i det här.
– Jag är redan inblandad. Jag gav tjugofyratusen.
Då vände sig Lars långsamt mot Anna.
– Tjugofyratusen?
Hans röst hade förändrats.
– Du sa att Sara hade gett niotusen.
Anna svarade inte.
Och då hände något märkligt.
Hela grälets riktning skiftade.
Fram till dess hade allas blickar varit riktade mot mig.
Nu såg varenda en på Anna.
– Varför sa du till pappa att jag gav niotusen? frågade Sara.
– Jag minns inte exakt vad jag sa.
– Det gör jag, svarade Lars.
Hans röst var låg.
– Jag minns det mycket tydligt.
Anna reste sig hastigt, irriterad.
– Det är löjligt att ni gör en sak av det här.
– Var är pengarna? frågade Lars.
– Vilka pengar?
– Saras tjugofyratusen.
– Till renoveringen.
– Vilken renovering?
Anna sa ingenting.
Lars lutade sig bakåt i stolen.
– Anna, entreprenören berättade förra veckan att vi inte har betalat en enda krona i förskott.
Det drog ihop sig i magen på mig.
Det här visste inte ens jag.
Anna såg sig omkring.
Självsäkerheten började rinna av henne.
– Jag har inte hunnit föra över dem än.
– Var finns de då?
– På mitt konto.
– Visa det.
– Lars, ställ inte till med cirkus.
– Det var du som samlade tolv personer här för att göra cirkus av Maria.
Ingen rörde sig.