Sara tog fram mobilen.
– Jag gjorde min överföring den fjortonde augusti.
Anna drog efter andan, tungt och hörbart.
– Okej. Jag har använt en del av pengarna.
– Till vad?
Tystnaden kom tillbaka.
Erik lade långsamt tillbaka kavajen över stolsryggen, men satte sig inte igen.
Anna pressade ihop läpparna till ett smalt streck.
Det var Lars som först satte ord på det.
– Gav du dem till Johan?
Jag hade aldrig träffat Johan.
Namnet hade bara nämnts i förbifarten några gånger.
Han var Annas yngre bror, femtiotvå år gammal, och hade under hela sitt vuxna liv väntat på någon sorts ”stor chans”.
Han hade haft ett byggföretag, en bilfirma, ett kafé och till och med en nätbutik.
Allt hade gått omkull.
Anna sjönk ner på stolen.
Det räckte som svar.
Sara blev alldeles blek.
– Har du gett mina pengar till Johan?
– Jag lånade ut dem.
– Mina pengar?
– Han kommer att betala tillbaka.
– När då?
Anna svarade inte.
Lars slöt ögonen.
– Hur mycket?
– Va?
– Hur mycket har du gett honom sammanlagt?
– Det har du inte med att göra.
– Jag är din man.
– Det var mina besparingar.
– Anna.
Det var första gången jag hörde Lars tala med den rösten.
Han höjde den inte.
Ändå ryckte Anna till.
– Hur mycket?
– Fyra miljoner sexhundratusen.
Sara reste sig tvärt.
– Ursäkta?
Anna skyndade sig att fortsätta.
– Men allt var inte dina pengar.
Meningen var så orimlig att flera i rummet bara stirrade på varandra.
Saras ögon fylldes med tårar.
– Du bad mig om pengar för att du sa att pappa inte hade tillräckligt för renoveringen.
– Jag ville inte göra er oroliga.
– Och av Erik och Maria ville du ha två miljoner för samma sak.
Anna vände blicken mot mig.
Som om jag plötsligt återigen var orsaken till allt.
– Om Maria inte hade lagt sig i hade vi kunnat lösa det här inom familjen.
Erik vred sig mot henne så hastigt att jag nästan ryckte till.
– Menar du verkligen det där?
– Ja.
– Maria visste inte ens exakt vad du skulle ha pengarna till.
– Men hon fick dig att säga nej.
Erik stod bara och såg på henne en stund.
Sedan talade han, märkligt lugnt.
– Vet du varför jag sa nej?
Anna teg.
– För att jag har sett dig göra så här i åtta år.
Det var som om temperaturen i rummet sjönk.
– Vad är det jag gör?
– Du kallar allt familjeplikt så fort det gynnar dig.
Anna for upp.
– Jag har levt hela mitt liv för er skull!
– Jag vet.
– Hur vågar du då tala till mig på det här sättet?
– För att det inte ger dig rätt att bestämma över oss, bara för att du har gjort mycket för oss.
Sedan sa Erik något som han senare erkände hade legat inom honom i flera år.
– När jag flyttade hemifrån som tjugosexåring pratade du inte med mig på tre månader, för du tyckte att jag hade övergett dig.
Anna viftade bort det.
– Det där är gammalt.
– När Sara inte valde det universitet du ville att hon skulle gå på, sa du att hon hade gjort dig besviken.
Sara sänkte huvudet.
– Och när jag gifte mig med Maria sa du, dagen efter bröllopet, att du hoppades att jag en dag skulle inse att jag hade bestämt mig för fort.
Det hade jag aldrig fått veta.
Jag såg på Erik.
Han mötte inte min blick.
Han höll ögonen fästa vid sin mamma.
– Och nu, för att jag inte gav dig två miljoner, försöker du straffa min fru.
Annas ansikte blossade upp.
– Du har ingen aning om hur mycket jag har offrat för dig.
– Jo.
Eriks röst brast.
– Det är just det som är problemet. I tjugo år har du bokfört varenda uppoffring, så att du en dag ska kunna kräva betalning.
Efter det sa ingen någonting.
Jag kände hur något gick sönder för gott.
Men inte mellan mig och Erik.
Tvärtom.
Han vände sig mot mig.
– Ska vi åka hem?
Jag nickade.
Sedan tog jag på mig kappan.
När jag stod i hallen och drog på mig skorna kom Anna efter oss.
– Erik.
Min man stannade.
– Om du går nu ska du inte komma tillbaka i morgon och låtsas som om ingenting har hänt.
Erik såg på henne.
– Det tänker jag inte göra.
Anna såg ut som om det inte alls var det svaret hon hade väntat sig.
– Hur menar du?