– Jag menar att vi inte har något mer att säga varandra förrän du ber Maria om ursäkt.
– Maria? sa Anna, som om namnet i sig var obegripligt.
– Ja.
– Och när tänker hon be mig om ursäkt?
– För vad då?
Den frågan blev hängande. Anna öppnade munnen, men inget svar kom.
Erik lade handen på dörrhandtaget och drog upp ytterdörren. Vi hann nästan ut innan Lars visade sig längst bort i hallen.
– Erik.
Vi stannade båda två och vände oss om.
– Jag ringer dig i morgon, sa han lågt.
Erik nickade bara.
I bilen var det tyst länge. De första tio minuterna sa ingen av oss ett ord. Vi körde norrut mot Uppsala, och gatlyktornas sken gled i långa, bleka band över vindrutan.
Till slut stod jag inte ut längre.
– Du hade inte behövt göra så där för min skull.
Erik kastade en snabb blick åt mitt håll.
– Det var inte för din skull.
– Men…
– Maria.
Hans röst var låg, nästan trött.
– Jag reste mig för att jag äntligen förstod att om jag satt kvar den här gången också, då skulle jag fortsätta sitta kvar resten av livet.
Jag hittade inget att säga.
Efter en stund fortsatte han:
– Och jag är ledsen. För att du har fått bära något som det egentligen var mitt ansvar att stoppa för länge sedan.
Dagen därpå ringde Lars, precis som han hade sagt.
Då kom det fram att Anna inte alls hade lånat ut drygt 130 000 kronor till Johan.
Det handlade snarare om nästan 200 000.
Pengarna hade hon tagit från sina egna besparingar, från Saras pengar och dessutom från det belopp Lars hade lagt undan för att byta taket på huset i Kalmar.
Johans företag hade i själva verket varit på obestånd i flera månader.
Större delen av pengarna var redan borta.
Under veckorna som följde var familjen upptagen av allt annat än mig. Sara krävde att få tillbaka det som var hennes. Lars öppnade ett eget bankkonto. Johan försvann ur sikte ett par veckor och dök sedan upp igen med löften om avbetalningar.
Anna hörde däremot inte av sig till oss.
Tre dagar före jul fick jag ett meddelande från henne.
”Kan vi prata?”
Jag svarade inte direkt. I stället räckte jag telefonen till Erik.
– Det är du som bestämmer, sa han.
Till slut skrev jag ja.
Vi träffades på ett litet kafé vid Vaksala torg i Uppsala. Anna kom ensam. Hon hade ingen present med sig, inget stelt fredsoffer inslaget i papper. Hon log inte heller.
Hon satte sig mitt emot mig, tog av sig kappan och lät blicken vila länge på kaffekoppen framför sig.
Sedan sa hon:
– Det jag sa den där kvällen var oförsvarligt.
Jag teg.
– Jag tänker inte försöka förklara bort det.
Då lyfte jag blicken.
Det var kanske första gången under hela den här tiden som hon sa något jag faktiskt kunde ta emot.
– Jag vill bara säga, fortsatte hon, att jag var arg för att saker och ting inte blev som jag hade tänkt mig. Och den ilskan lät jag gå ut över dig.
– Ja, sa jag.
Mitt korta svar fick henne att rycka till.
– Förlåt, sa hon.
Vi kramades inte. Vi brast inte ut i gråt. Ingenting blev plötsligt enkelt, vackert och lagat.
Under månaderna efteråt sågs vi ganska sällan. Anna kunde fortfarande fälla kommentarer som jag tidigare skulle ha svalt i tystnad.
Det gjorde jag inte längre.
Inte Erik heller.
Och märkligt nog gick familjen inte sönder av det.
Den förändrades bara.
Efter en påskmiddag, när alla redan börjat samla ihop sina saker, kom Anna fram till mig ute i köket.
– Vet du, sa hon, den där kvällen trodde jag att det var jag som fick avgöra vem som hörde till familjen.
Jag såg på henne.
– Jag vet.
Hon log svagt. Den här gången fanns det inget vasst i leendet.
– Jag tror att jag hade fel.
Från vardagsrummet ropade Erik:
– Maria, ska vi åka?
– Jag kommer strax!
Anna lutade sig mot köksbänken.
– Det konstiga är, sa hon, att jag trodde att han valde dig framför mig när han reste sig från bordet.
– Jag tror inte att han borde ha behövt välja.
– Nej, sa hon. Det tror jag inte längre heller.
Jag tog min väska.
I dörröppningen vände jag mig om en sista gång. Anna stod kvar i köket, omgiven av halvt undanplockade tallrikar och glas.
Den där kvällen, flera månader tidigare, hade hon försökt stänga mig ute ur familjen.
Men till slut blev det inte alls så.
Det var först då vi faktiskt blev en familj.
Inte för att vi tyckte likadant allihop.
Utan för att ingen längre behövde be om lov för att få vara sig själv.