— Då var det klart, mamma. Hon skrev under. Lägenheten och bilen är mina. Lånen får hon ta.
Erik Kiselev stod precis utanför rättssalen och talade i mobilen utan att ens försöka sänka rösten.
Tre steg därifrån stod Maria Akulova med en mapp hårt pressad mot bröstet. När han vände sig om och fick syn på henne drog han på munnen.
— Är du fortfarande kvar? Gå nu. Du har väl ett jobb att sköta numera, och skulder att betala.
Maria svarade inte. Hon vände bara på klacken och gick längs korridoren utan att se sig om. Erik följde henne med blicken en stund och återgick sedan till samtalet.
— Nej då, hon försökte inte ens protestera. Jag sa ju att allt skulle bli som jag ville.
Utanför domstolsbyggnaden vinkade Maria in en taxi och åkte till kaféet ”Smakfulla Världen”. Vid ett bord intill fönstret satt redan notarien Lars Vetrov och väntade.
— Ni klarade det, sade han i stället för att hälsa och sköt fram ett förseglat kuvert mot henne. — Det här är från er far. Han lämnade det till mig strax innan han gick bort, för tre år sedan. Hans uttryckliga önskan var att ni skulle få det först efter skilsmässan.
Maria tog emot kuvertet men öppnade det inte.
— Visste han att det skulle sluta så här?
— Ja. Och han lät allt gå till er. Bagerikedjan ”Bullen av glädje”, sjutton försäljningsställen. Formellt blev ni ägare redan för ett halvår sedan, men han bad mig vänta till just den här dagen.
Lars tog fram ännu en mapp, betydligt tjockare och hopbunden med ett gummiband.
— Här finns dessutom ett underlag. Om er före detta man och hans mor. Er far samlade material i två års tid. Allt ligger där. Läs igenom det hemma och bestäm sedan hur ni vill gå vidare.
Maria lade ner både kuvertet och mappen i väskan, nickade kort och gick utan att dricka upp sitt kaffe.
Hemma sprättade hon upp brevet från sin far. Handstilen var jämn, bestämd och så välbekant att tårarna steg i ögonen.
”Min Maria, om du läser detta betyder det att du är fri. Förlåt mig för att jag teg. Erik och hans mor pressade mig med en gammal skattehistoria. De hotade att anmäla mig om jag försökte varna dig. Men jag satt inte overksam. I mappen finns allt du behöver. Förlåt dem inte. Lev.”
Maria öppnade mappen. Kontoutdrag. Fotografier av Erik tillsammans med Emma Pavlova. Utskrivna meddelanden. Penningöverföringar från hennes kreditkort till Eriks företagskonton och därifrån vidare till Emmas kort. Hyra för en lägenhet. Presenter. Resor.
Länge satt hon och stirrade på siffrorna och bilderna. Sedan tog hon upp telefonen.
— Sofia? Det är Maria Akulova. Minns du att du sa att du kunde hjälpa mig med lånen? Jag behöver träffa dig. I morgon. Ja, det är brådskande.
Sofia, en kreditrådgivare med snabba händer och ett ansikte präglat av trötthet, bredde ut utskrifterna framför Maria.
— Titta här. Varenda lån du tog hamnade på din mans företagskonton. Därifrån gick pengarna vidare till Emma. Det här är inte dina skulder, Maria. Det är hans privata utgifter, lagda på dig. Du kan stämma honom. Familjerätten är på din sida. Om en make använder pengar eller tar lån för egna behov utan den andres samtycke, finns grund för återkrav.
Maria tog fram faderns mapp och lade den på bordet.
— Jag har bevis.
Sofia öppnade den, bläddrade några sidor och visslade lågt.
— Då är han färdig. Juridiskt sett.
Tio dagar senare fick Erik en kallelse. Han satt i sin SUV utanför Emmas port och begrep först inte vad det var han läste.
— Vadå återkrav? Vi har ju redan gjort upp, hon skrev ju på!
Rösten som svarade honom tillhörde Kronofogden.