Tonfallet var platt, nästan tjänstemannamässigt kallt:
— En uppgörelse i godo befriar inte någon från ansvar om lånade medel har använts för andra ändamål än de angivna. Ni är skyldig att infinna er.
Erik slängde mobilen på passagerarsätet och ringde genast sin mamma.
— Mamma, hon har gått vidare med det här. Hon kräver att jag ska betala tillbaka alla lånen. Hon påstår att jag har gjort av med pengarna själv.
Karin drog efter andan så häftigt att det hördes genom luren.
— Det där kan inte stämma. Hon har inte råd med några advokater. Hon är bara ekonom, hon kan ingenting göra.
— Jo, mamma, det kan hon. Hon har papper på allt. Överföringar, bilder, dokument. Alltihop.
— Då får du pressa henne. Säg att hon visste om allt från början, att det var gemensamma utgifter.
Eriks händer hårdnade runt ratten.
— Det kommer inte fungera. Hon har tänkt igenom det här.
Dagen därpå ringde Karin till Maria. Rösten var spänd, men den gamla överlägsenheten fanns fortfarande kvar.
— Maria, det är jag. Vi måste prata. Du förstår inte vad du håller på med. Erik är min son, och jag tänker inte låta dig förstöra honom.
Maria tryckte på högtalaren och gav Sofia, som satt mitt emot henne, en kort nick. Sofia tog genast fram sin inspelare.
— Karin, tala du. Jag lyssnar. Och jag spelar in.
Det blev tyst ett ögonblick, men Karin backade inte.
— Tror du att du är så smart? Tror du att du kan skrämma oss? Vi hittar ett sätt att stoppa dig, precis som vi stoppade din far.
Maria log snett.
— Menar du när ni hotade honom med skatteärenden? Jag har hans brev. Han skrev ner allting. Vill du att jag lämnar både det och inspelningen av det här samtalet till polisen?
Tystnaden som följde var kompakt. Sedan bröts samtalet med ett kort klick.
Sofia stängde av inspelaren och såg på Maria.
— Hon kommer inte ringa igen.
— Nej, jag vet.
Emma fick höra om processen av Erik själv. Han dök upp hos henne en kväll med en flaska billig vodka i handen.
— Jag måste sälja allt. Lägenheten, bilen, rubbet. Kronofogden har lagt beslag på egendomen. Maria kommer vinna, det vet jag.
Emma stod vid fönstret och vände sig inte ens om.
— Erik, jag tänker inte diskutera det här. Du sa att du hade pengar. Att lägenheten var din. Att vi skulle få det bra. Och nu är du i princip ruinerad.
Han tog ett steg mot henne, men hon flyttade sig undan.
— Gå härifrån. Jag behöver en man som kan ta hand om saker, inte någon som bor i rättssalar. Gå bara, Erik.
Han blev stående mitt i den främmande lägenheten och kunde inte förstå hur allt kunde rasa så snabbt. Emma öppnade ytterdörren.
— Ut. Och ring mig inte.
Rättegången drog ut på tiden i två månader. Erik försökte förklara sig, upprepade gång på gång att pengarna hade gått till familjen och att Maria hade varit medveten om allt. Men han hade inget som styrkte det. Maria hade kontoutdrag, fotografier och vittnesmål.
Domaren, en äldre kvinna med trötta ögon, formulerade beslutet utan onödiga ord:
— Erik åläggs att återbetala hela skuldbeloppet. Egendomen ska vara utmätt fram till dess att skulden är reglerad.
Erik grep tag i bordskanten. Karin blev kritvit i ansiktet och tryckte handen mot munnen.
En vecka senare inledde polisen en utredning om bedrägeri. Det visade sig att Erik hade förfalskat Marias underskrifter på lånehandlingarna. Den tekniska undersökningen bekräftade det. Domen blev fyra års villkorlig påföljd. Hans tillhörigheter skrevs upp, och Kronofogden tog både lägenhetsnycklarna och bilnycklarna.
Det var alltså hans stora ”århundradets skilsmässa”: att på en gång förlora rätten att styra över sitt liv och dessutom bli av med allt han ägde.
Karin lämnade lägenheten och flyttade hem till sin syster utanför Stockholm. Systern tog emot henne med kyla i rösten:
— Du får bo här, men du håller låg profil. Inga gäster och inga klagomål, förstått?