– Ska huset skrivas över på dig?
– Nej.
– På oss båda då?
– Nej, men…
– Så du menar alltså att jag ska lägga fyrahundrafemtiotusen kronor på en fastighet som fortfarande ägs av dina föräldrar?
– Det är min familj, Anna.
Jag ställde ner koppen på bordet med större kraft än jag hade tänkt.
– Och vad är jag då?
Erik svarade inte.
Det behövdes egentligen inte heller. Tystnaden sa tillräckligt.
Två dagar senare fick jag veta att det fanns en fortsättning på planen.
Maria ringde mig.
Hon pratade fort, sådär hackigt och stressat som hon alltid gjorde när hon var nervös.
– Anna, har mamma pratat med dig om huset?
– Erik har berättat.
– Och ni tänker hjälpa till?
– Nej.
Det blev alldeles tyst i luren.
– Jaha. Jag förstår.
Det där lilla ”jag förstår” fick mig genast att ana oråd.
– Varför undrar du?
– Ingen särskild anledning.
– Maria.
Hon drog efter andan.
– Mamma sa att ni skulle stå för renoveringen.
– Ursäkta?
– Ja… alltså, mest du.
Det knöt sig i magen på mig.
– Varför skulle det mest vara jag?
– För att Erik berättade för henne att du fått din årsbonus.
Jag slöt ögonen.
Min bonus.
Det handlade om en ganska stor summa pengar. En del av den hade jag tänkt använda till att amortera extra på mitt bolån, resten skulle jag lägga undan.
– Och hur mycket ska du bidra med? frågade jag.
Ännu en paus.
– Jag?
– Ja.
– Inget.
Då föll allt på plats.
Karin hade tänkt att jag skulle finansiera hela renoveringen.
Maria skulle inte behöva lägga en enda krona.
Samtidigt hade Eriks föräldrar, bara några år tidigare, talat om sommarhuset som något som en dag skulle delas lika mellan deras två barn.
Med andra ord förväntades jag stoppa in fyrahundrafemtiotusen kronor i ett hus där hälften senare mycket väl kunde hamna hos min svägerska utan att hon hade betalat någonting alls.
Den här gången sa jag nej direkt.
Och efter det började samtalen.
Först Karin.
Sedan Erik.
Därefter Eriks pappa.
Till och med Maria gjorde ett halvhjärtat försök att övertala mig.
– Du vet, på ett sätt skulle det ju vara en investering i familjen.
Där var ordet igen.
Familj.
När någon ville åt mina pengar var jag tydligen familj.
När jag ville ha inflytande, då var saken betydligt mer oklar.
Sedan gjorde Karin ett misstag.
En torsdagseftermiddag ringde min bank.
Min rådgivare ville bekräfta ett bokat möte om ett ”familjerelaterat fastighetsprojekt”.
Jag hade inte bokat något möte.
Efter några frågor framkom det att Erik hade kontaktat vår bank för att ta reda på hur stort lån vi skulle kunna få.
Utan att nämna ett ord om det för mig.
Den kvällen satt jag och väntade i vardagsrummet när han kom hem.
– Har du ringt banken?
Hans ansiktsuttryck förändrades omedelbart.
– Jag ville bara höra mig för.
– Om vad?
– Anna…
– Om vad, Erik?
Han lade nycklarna på bordet.
– Mamma tyckte att vi kanske kunde ta ett mindre lån i stället för att använda dina besparingar.
Jag stirrade på honom i några sekunder utan att säga något.
– Mina besparingar?
– Det var inte så jag menade.
– Jo. Det var exakt så du menade.
Jag reste mig upp.
– Din mamma bestämmer sig för att renovera sitt eget hus. Sedan bestämmer hon att jag ska betala. Jag säger nej. Och då börjar ni, bakom min rygg, leta efter andra sätt att få fram pengarna.
– Ingen gör något bakom din rygg!
– Du kontaktade vår bank utan att säga det till mig.
– Det var bara en preliminär uträkning!
– Och nästa steg då? Skulle du förfalska min namnteckning?
Han blev alldeles blek.
– Nu går du för långt.
Kanske gjorde jag det.
Men just då var det som om något inom mig brast.
Den natten sov jag i gästrummet.
Nästa morgon bokade jag tid både hos min bankrådgivare och hos en jurist.
Inte för att inleda en skilsmässa.
Inte ännu.
Jag ville bara veta exakt var jag stod, både juridiskt och ekonomiskt.
Det jag fick reda på förändrade hela min syn på situationen.
Huset där Erik och jag bodde hade jag köpt två år innan vi gifte oss.
Kontantinsatsen hade kommit från mina egna sparpengar och arvet efter min pappa.
Bolånet stod dessutom enbart i mitt namn.
Erik betalade sin del av de löpande hushållskostnaderna, men han ägde inte någon del av huset.
Det visste jag redan.
Vad jag däremot inte hade förstått var hur annorlunda Karin såg på saken.
Några dagar senare blev även det tydligt.
Det var Karin själv som föreslog en familjemiddag.
– Nu reder vi ut det här som vuxna människor, sa hon bestämt.
Jag gick med på det.
Men innan någon hann komma lade jag ett kuvert i en av lådorna i serveringsskåpet.
Klockan sju på kvällen stod Karin och hennes man i hallen.