Tio minuter senare dök även Maria upp tillsammans med sin man.
Det var jag som hade lagat maten.
Den första halvtimmen förflöt nästan märkligt vanligt. Besticken klirrade, någon frågade om jobbet, någon annan kommenterade vädret. Allt var så civiliserat att man nästan kunde tro att vi faktiskt bara hade samlats för en vanlig middag.
Sedan lade Karin ifrån sig gaffeln.
– Nåväl, sa hon. Nu kanske vi äntligen kan prata om huset.
Erik stelnade bredvid mig.
Jag tog en klunk vatten innan jag svarade.
– Visst.
– Din svärfar har fått in de slutgiltiga offerterna, fortsatte hon. Arbetet kommer att gå på 378 000 kronor.
Hon sa det som om beslutet redan var fattat och det enda som återstod var att jag skulle nicka.
– Och? frågade jag.
– Vi tycker att det rimligaste vore att du och Erik står för den summan.
Jag vred långsamt blicken mot Maria.
– Varför inte Maria?
Min svägerska sänkte ögonen mot tallriken.
Karin rynkade pannan, som om frågan i sig var oförskämd.
– Maria har två barn.
– Och?
– Hon har större utgifter.
– Så eftersom vi inte har barn ska vi betala?
– Det var inte vad jag sa.
– Nej, men det är vad det betyder.
Eriks pappa harklade sig och försökte lägga sig i med mjukare röst.
– Anna, ingen här försöker utnyttja dig.
– Det har jag inte heller sagt.
Karin började tappa sitt redan tunna tålamod.
– Varför måste du göra allting så komplicerat? Ni har råd.
– Det är inget argument.
– Pengarna stannar ju ändå inom familjen.
Jag log svagt.
– Bra. Då kan ni skriva över motsvarande del av huset på oss.
Det blev alldeles tyst.
Karin stirrade på mig som om jag just hade förolämpat henne grovt.
– Ursäkta?
– Om vi ska bekosta hela renoveringen, då är det rimligt att vi också får en ägarandel som motsvarar beloppet.
– Det kommer inte på fråga!
– Varför inte?
– För att huset tillhör mig och min man!
Jag lät två sekunder passera.
– Precis.
Först då insåg hon vad hon själv just hade sagt.
Maria vände bort ansiktet, men jag hann se hur hon försökte kväva ett leende.
Karin blev röd över kinderna.
– Du vrider på mina ord!
– Nej. Jag talar bara om äganderätt.
– Du förstår verkligen ingenting av vad en familj är.
– Kanske inte.
Och då kom meningen.
Den där meningen som hon tydligen trodde skulle sätta punkt för allt och placera mig där hon ansåg att jag hörde hemma.
– Du är ingen i den här familjen, så du har ingen rätt att ha en åsikt!
Det var som om hela rummet slutade andas.
Erik ryckte till och höjde huvudet.
– Mamma!
Jag lyfte handen utan att ta blicken från Karin.
– Nej. Låt bli.
Hon mötte min blick, trotsig och säker på att hon hade vunnit.
Lugnt sköt jag ut stolen, reste mig och gick bort till serveringsskåpet. Jag drog ut lådan där jag tidigare hade lagt kuvertet och tog fram det.
Sedan gick jag tillbaka till bordet.
– Vet du, Karin, jag tror faktiskt att du just löste vårt problem med den där meningen.
– Vilket problem? frågade hon kort.
Jag lade handlingarna framför henne.
– Om jag är ingen i den här familjen, då vore det förstås fullständigt orimligt att mina pengar skulle bekosta er fastighet.
Hon svarade inte.
Då tog jag fram ytterligare ett papper ur kuvertet.
– Och eftersom det uppenbarligen är väldigt viktigt för dig att alla vet exakt vilken plats de har, tänkte jag att vi borde klargöra en sak till.
Erik stirrade på mig.
– Anna, vad är det där?
Jag vände dokumentet så att han kunde se.
– Lagfarten på det här huset.
Karin gav ifrån sig ett nervöst skratt.
– Och vad ska det betyda?
– Det här huset är mitt.
– Det vet vi.
– Nej, sa jag. Jag tror faktiskt inte att ni gör det.
Jag såg henne rakt i ögonen.
– I flera år har ni kommit hit utan att säga till i förväg. Ni har bjudit hit människor. Ni har flyttat runt mina saker. Ni har bestämt var julen ska firas. Och i kväll sitter du i mitt hus och säger till mig att jag är ingen.
Karin öppnade munnen.
Jag lät henne inte komma in.
– Så från och med nu gör vi precis enligt din egen logik.
Jag tog upp min telefon från bordet.
– Den som inte hör till det här hushållet behöver ingen nyckel hit.
Karins ansikte förändrades.
– Vilken nyckel?
– Nyckeln till mitt hus.
Hon blev alldeles stilla.
Tre år tidigare hade Erik gett henne en reservnyckel, ”ifall något skulle hända”.
För Karin hade den nyckeln sedan dess blivit något helt annat: ett permanent tillträdeskort.
– Det där menar du inte, viskade hon.
– Jo.
– Erik!
Hon vände sig hastigt mot sin son.
– Säg någonting!
För första gången den kvällen sänkte Erik inte blicken.
– Mamma… ge tillbaka nyckeln.
Karin bleknade.
– Vad sa du?
– Nyckeln. Ge tillbaka den.
Jag tror att det var just då hon förstod att kvällen inte längre gick att styra.
Hon flög upp från stolen.
– Så du väljer alltså din fru framför din egen mamma?
Erik skakade långsamt på huvudet.
– Nej. Jag väljer att inte längre låta min mamma styra över mig och min fru.