— Ta bort handen från mobilen! Det där är mina pengar, fattar du?! — skrek jag, när min man försökte föra över hela den sparade summan till sin mamma.
Varje månad lade Anna undan femhundra kronor. Ibland blev det lite mer, om hon hade lyckats snåla in på något eller fått några extra arbetspass. Krona för krona växte summan, långsamt men envist, under nästan fyra års tid. Till slut stod det tjugofyra tusen kronor på kontot. För Anna var det inte bara pengar. Det var början på deras egen bostad, den första insatsen till ett liv där hon och Erik äntligen skulle kunna stänga dörren om sig.
Under alla dessa år hade Anna och Erik bott hemma hos Eriks föräldrar i en trerumslägenhet. Svärfadern Lars och svärmodern Maria hade lämnat ett av rummen åt det unga paret. Själva trängde de ihop sig i sovrummet, medan det tredje rummet fungerade som vardagsrum för alla. I början hade lösningen känts tillfällig. Ett år, kanske två, hade Anna tänkt. Sedan skulle de ha sparat ihop till något eget. Men månaderna blev till år, och den efterlängtade lägenheten fanns fortfarande bara i planerna.
Anna arbetade som administratör på en privat vårdmottagning. Lönen var inte särskilt hög, men den kom regelbundet och gick att räkna med. Erik körde åt ett transportföretag. Han kunde tjäna mer än hon, men inkomsterna var ojämna. Ibland fick han bonus, ibland dröjde utbetalningarna. Därför var det i praktiken Annas lön som bar upp sparandet.
Pengarna låg på ett separat konto som Anna hade öppnat enbart för det ändamålet. Bankkortet förvarade hon hemma i ett litet smyckeskrin, och pinkoden hade hon aldrig berättat för någon. Inte ens för Erik. När de väl köpte bostad hade hon tänkt skriva den på sig själv, som en trygghet om något skulle hända. Livet kunde vända snabbt. Ett jobb kunde försvinna, relationer kunde förändras, men en bostad var något fast att hålla sig i.
Erik kände till att hon sparade. Då och då frågade han hur mycket som hunnit samlas ihop och berömde henne för att hon var så ordningsam. Men nästan varje gång lade han till:
— Det är bra att vi bygger upp ett familjekapital. Det blir lättare för oss att köpa något när vi gör det tillsammans.
Anna brukade nicka, men innerst inne höll hon inte med. Det var hon som hade avstått. Det var hon som hade köpt billigare kläder, hoppat över små nöjen och räknat varje matkvitto. Erik använde däremot ofta sina pengar på sig själv. Nya verktyg, fika med kompisar, småsaker han fick lust att köpa. Därför såg Anna sparpengarna som sina egna, även om hon sällan sa det högt.
Det som gjorde vardagen ännu tyngre var svärmodern. Maria var femtioåtta år, rastlös, pratsam och övertygad om att hon hade rätt att lägga sig i allt som rörde sonens familj. Ena dagen förklarade hon hur Anna borde laga maten. Nästa dag suckade hon över att det låg saker framme i deras rum. Ibland hittade hon bara något annat att klaga på.
Allra helst talade hon om sin dotter Eva. Eva, Eriks syster, bodde i en annan stad och arbetade som nagelteknolog på en skönhetssalong. Hon hade en liten son och ständiga problem med pengar.
— Eva ringde igen och grät ut, — brukade Maria säga vid middagsbordet. — Hon har inte råd att betala räkningarna. Pojken är sjuk också, och medicinerna kostar massor.
En gång frågade Anna försiktigt:
— Men barnets pappa då? Hjälper han inte till?
— Vilken pappa? — fnös Maria. — Han stack så fort han fick veta att hon var gravid. Eva får dra hela lasset själv.
— Det måste vara svårt för henne, — sade Erik med medlidande i rösten.
— Precis! — utbrast Maria genast, som om hon bara hade väntat på det svaret. — Därför måste man hjälpa sin syster. Familjen ska ställa upp för varandra.
Vid sådana stunder försökte Anna se upptagen ut. Hon reste sig för att diska, vek tvätt eller började plocka undan något. Hon ville inte bli indragen i deras familjediskussioner. Om de ville bestämma hur de skulle leva och vad de skulle lägga sina pengar på, fick de göra det utan henne.
Men svärmoderns antydningar blev med tiden allt mindre dolda. Maria berättade om grannar som hade hjälpt sin son att köpa bil, om en väninna som hade lånat ut pengar till dotterns renovering och om släktingar som minsann aldrig lämnade varandra i sticket.
— Det är fint när man har sammanhållning i familjen, — avslutade hon betydelsefullt och lät blicken vila på Erik.
Erik brukade skruva på sig, flytta sig oroligt på stolen och mumla något undvikande. Något konkret lovade han däremot inte. Anna märkte att han blev obekväm, men hon var ändå lättad över att han inte omedelbart föll för sin mammas påtryckningar.
På hösten blev allt värre. I september ringde Eva och berättade att hon låg efter med elräkningen och riskerade att få strömmen avstängd.
— Kan ni förstå det? — sa Maria upprört när hon återgav samtalet. — Hon har ett litet barn hemma, och ändå hotar de med att stänga av elen! Helt hjärtlösa människor!
Anna tvekade innan hon svarade:
— Kanske skulle Eva kunna hitta något extrajobb?
— Extrajobb? — Maria slog ut med handen. — Hon har ju ett litet barn! Vem ska passa honom? Han går inte ens på förskola än!
— Då kanske hon kan anlita barnvakt några timmar, — försökte Anna.
Svärmodern spände ögonen i henne.
— Och vilka pengar ska hon betala barnvakten med, menar du? Hon har ju inga!
Där tog samtalet stopp. Anna teg, eftersom hon redan visste att det var meningslöst att fortsätta. Maria hade bestämt sig: det var Erik som skulle hjälpa sin syster med pengar.
— Erik, säg något du också! — vände sig Maria till sin son. — Eva är din egen syster. Man lämnar inte sitt syskon i en sådan situation.
— Mamma, jag förstår, men vi har inte heller särskilt mycket över, — svarade Erik osäkert. — Vi sparar till bostad.
— Bostad hit och bostad dit! — avbröt Maria och viftade avfärdande med handen. — Ni har tak över huvudet och klarar er bra. Din syster sitter där med ett barn och kan bli utan el!
Anna reste sig från bordet och gick in i deras rum. Hon orkade inte lyssna mer. Det var redan tydligt vart samtalet var på väg.
Under de följande dagarna släppte Maria inte ämnet Eva en enda kväll. Varje middag kom med en ny anledning till oro. Ena dagen hade barnet blivit förkylt. Nästa dag var lägenheten för kall. Sedan saknades det mat, och därefter dök ännu en obetald räkning upp.
En kväll började Maria återigen med sin klagan och sa att hon knappt fick någon sömn om nätterna längre. Stämningen i hemmet blev för varje dag allt tyngre.