Hon fick ingen ro på nätterna, förklarade Maria med darr på rösten.
— Jag ligger vaken och tänker på min dotter. Hur kan det vara rättvist? Min son har det ordnat omkring sig, medan hans syster går under!
För varje dag som gick blev Erik allt mer inåtvänd. Anna märkte hur skuldkänslorna åt sig in i honom. Maria visste precis vilka strängar hon skulle spela på; hon målade upp Evas situation i detalj, med barnet, räkningarna och den hopplösa vardagen.
— Mamma, kanske Eva själv borde försöka hitta en lösning? sa Erik till slut försiktigt.
— Vilken lösning då? fräste Maria. — Tror du inte att hon redan har försökt allt? Vännerna kan inte låna ut något, ingen har pengar över. Banken säger nej, lönen är för låg.
— Men socialtjänsten då? föreslog Anna.
Maria fnös föraktfullt.
— Socialtjänsten? Man ska fylla i papper i månader, springa på möten och ändå får man knappt någon hjälp alls!
Det stod snart klart att Maria inte tänkte ge sig. I hennes värld var saken enkel: hennes son hade en skyldighet att rädda sin syster, och alla invändningar betraktades som hjärtlöshet.
Den avgörande konfrontationen kom den tjugofemte september. De satt vid middagsbordet när Maria plötsligt lade ner besticken och sa:
— Erik, jag har pratat med Eva. Hon behöver tre tusen kronor. Till skulderna och för att klara den närmaste tiden. Mer än så ber hon inte om.
Erik satte nästan soppan i halsen.
— Tre tusen? Mamma, vi har inte sådana pengar bara liggande!
— Inte? sa Maria och höjde på ögonbrynen. — Och Anna då? Hon sparar ju. Det vet jag. Hon har gjort det länge.
Anna stelnade med skeden i handen. Så Maria kände till sparpengarna. Men hur?
— Mamma, de där pengarna är avsatta till en lägenhet, försökte Erik säga.
— Vilken lägenhet? Maria slog ut med handen. — Ni bor ju bra här! Eva däremot sitter där med sitt barn och lider.
— Vi har sparat i fyra år, viskade Anna. — Det är vår insats.
— Och? Maria vände blicken mot henne, skarp och irriterad. — Ni kan spara ihop igen. Din mans syster behöver hjälp nu.
— Maria, jag förstår att Eva har det svårt, men våra besparingar…
— Era? avbröt svärmodern henne tvärt. — Det är Erik som drar in de stora pengarna. Det är han som ansvarar för familjens ekonomi. Eller tjänar du mer än din man?
Anna kände hur hettan steg i ansiktet. Där kom det alltså fram. För Maria var det självklart att den som tjänade mest också hade sista ordet över familjens pengar.
— De här pengarna har jag lagt undan från min egen lön, sa Anna med stadig röst.
— Och vad spelar det för roll? gav Maria tillbaka. — Du lever i en familj. Du äter här, bor här, använder el och vatten här.
— Men det är jag som har sparat dem. Femhundra kronor varje månad.
— Och vem har gjort det möjligt för dig? frågade Maria och smalnade med ögonen. — Om ni hade bott för er själva hade de där pengarna gått till hyra.
Marias resonemang var orubbligt som betong. Eftersom det unga paret inte betalade för en egen bostad, ansåg hon att allt de lyckats lägga undan egentligen tillhörde familjen, och att beslutet därför borde tas av hennes son.
— Erik, är du man eller inte? fortsatte hon och riktade pressen mot honom. — Kan du verkligen låta din syster klara sig ensam?
— Mamma, jag ska tänka på det, mumlade Erik kraftlöst.
— Tänka? Maria slog näven lätt i bordet. — Det finns inget mer att tänka på. Eva behöver pengarna i morgon.
Anna reste sig från bordet. All aptit var borta. Hon förstod precis vad som skulle hända nästa dag: Maria skulle pressa Erik tills han skickade pengarna till sin syster.
Inne i rummet tog Anna fram sitt smyckeskrin och plockade igenom korten. Sparkontot. Lönekortet. Kortet för småutgifter. Allt låg där det skulle. Än så länge.
En halvtimme senare kom Erik in. Han såg både vilsen och skamsen ut.
— Anna… mamma säger att hon kan pinkoden till ditt sparkonto, började han osäkert.
— Hur skulle hon kunna veta den? frågade Anna och stirrade på honom.
— Hon såg den en gång när du tog ut pengar.
Annas ögon spärrades upp. Maria hade alltså stått och tittat. Hon hade lagt siffrorna på minnet. Och nu kunde hon, om hon ville, komma åt pengarna när som helst.
— Erik, det där är mina besparingar, sa Anna hårt. — Jag har sparat i fyra år.
— Jag vet. Men mamma har rätt i en sak. Eva har det verkligen svårt.
— Då får hon ta extra jobb. Eller flytta någonstans där det är billigare att leva.
— Anna, hur ska hon kunna flytta? Med ett barn och utan pengar?
— Erik, om vi ger bort de här pengarna får vi börja om från noll. Fyra år till innan vi har råd med en bostad.
— Inte fyra år. Vi sparar tillsammans framöver. Då går det snabbare.
Anna såg på sin man och förstod plötsligt allt. Han hade redan bestämt sig. Det enda han ville var att hon skulle säga ja, så att han slapp bära skulden ensam.
— Erik, jag går inte med på det, sa hon tydligt. — De pengarna är vår framtid.
— Och Eva är inte vår familj?
— Eva är din syster. Men sparpengarna är mina.
Han svarade inte. Erik lade sig senare i sängen, men Anna hörde hur han vred och vände på sig länge innan tystnaden föll.
Nästa dag kom Anna hem från arbetet vid vanlig tid. Lägenheten låg ovanligt stilla. Svärfar hade inte hunnit hem ännu, och Maria satt i vardagsrummet med tv:n på. Erik befann sig i deras rum med mobilen i handen.
— Vad gör du? frågade Anna medan hon tog av sig ytterkläderna.
— Inget särskilt, svarade han utan att möta hennes blick.
Hon gick närmare och kastade en blick på skärmen. Bankappen var öppen. Erik hade fyllt i ett överföringsformulär. I fältet för belopp stod det 24 000 kronor. Hela hennes sparande.
— Vem skickar du pengar till? frågade hon iskallt.
— Mamma säger att jag måste hjälpa min syster, mumlade Erik. — Läget är akut.
Anna kände hur ilskan drog ihop sig som en hård knut i bröstet. Alltså hade hennes man inte bara övervägt saken – han var redan i färd med att handla.