Så han hade alltså bestämt sig för att skänka bort hela hennes buffert. Utan att fråga. Utan att ens nämna det.
— Släpp telefonen, sa Anna med skärpa och ryckte apparaten ur hans hand innan han hann reagera. — Det där är mina pengar. Förstår du det?
Hettan steg i hennes ansikte. Fingrarna darrade när hon snabbt klickade sig tillbaka och avbröt överföringen. Som tur var hade transaktionen ännu inte gått igenom; den krävde fortfarande en bekräftelse via sms.
— Anna, vad håller du på med? frågade Erik förvirrat.
— Jag skyddar mina pengar från tjuvar, svarade hon vasst.
— Vilka tjuvar? Det handlar ju om familjen! försökte han invända.
En tung tystnad lade sig över rummet. Erik satt kvar på sängkanten med händerna halvt utsträckta, som om han verkligen inte begrep vad hon var upprörd över. I hans ansikte fanns både förolämpning och oförstående.
— Vilken familj pratar du om? frågade Anna kallt. — Din syster, som inte klarar av att planera sin ekonomi?
— Men hon är ju familj, mumlade Erik. — Eva är faktiskt vår släkting.
— Hon är din släkting, rättade Anna honom. — Pengarna däremot är mina. I fyra år har jag lagt undan femhundra kronor varje månad.
— Vi lever ju tillsammans! protesterade han.
— Och det ger dig rätt att fördela mina besparingar hur du vill?
Anna slutade försöka förklara. Det stod plötsligt helt klart för henne att Erik inte såg någon gräns mellan gemensamma hushållspengar och privata besparingar. I hans värld verkade allt som fanns inom äktenskapet automatiskt tillhöra alla, och den som var mest påstridig fick bestämma vart pengarna skulle ta vägen.
— Anna, försök förstå, Eva har det verkligen svårt, sa han och försökte låta lugnande.
— Tror du att jag har haft det lätt? Jag har avstått från saker i fyra år.
— Inte från allt…
— Jo, från allt som hade kunnat göra livet lite friare! Jag har inte köpt kläder, inte gått ut och fikat, inte tagit någon riktig semester. Allt för att spara ihop de där pengarna.
Erik sänkte blicken. Han såg ut som någon som just blivit påkommen med handen i någon annans plånbok. Vilket i praktiken inte låg långt från sanningen.
— Mamma sa att hon kände till pinkoden, sa han lågt. — Jag tänkte att om koden ändå var känd, så kanske…
— Så kanske vad? Att det var fritt fram att stjäla?
— Inte stjäla! Bara låna ut till min syster.
— Låna ut? Anna skrattade kort, utan minsta glädje. — När hade ni tänkt betala tillbaka det då? Eva har ju inga pengar.
— Ja… på något sätt…
— På något sätt, upprepade hon hånfullt. — Erik, menar du på allvar att du hade tänkt låta din syster betala tillbaka i fyra år?
Han svarade inte. Tystnaden räckte. Det fanns ingen plan. Ingen återbetalning. Maria hade helt enkelt räknat med att sonen skulle föra över summan och kalla det hjälp.
— Var är din mamma? frågade Anna.
— I vardagsrummet. Hon tittar på tv.
— Hämta henne.
— Varför då?
— Jag vill tala med personen som lärt sin son att man får ta andras pengar.
— Anna, gör inte en scen av det här…
— Erik, hämta din mamma. Nu.
Motvilligt reste han sig och gick ut ur sovrummet. Efter en kort stund dök Maria upp i dörröppningen. Hon såg belåten ut, nästan förväntansfull, som om hon redan räknade med att saken var ordnad.
— Nå? Har ni fört över pengarna? frågade hon med ett nöjt tonfall.
— Nej, svarade Anna kort.
Marias ansikte mörknade omedelbart.
— Vad menar du med nej? Erik lovade ju.
— Erik försökte ta mina pengar utan lov. Jag hann stoppa honom.
— Vad är det där för anklagelser? fräste Maria. — Det är familjens pengar.
— Nej. Det är mina privata besparingar. Och pinkoden hade ni snokat reda på.
Svärmodern kom av sig ett ögonblick. Hon hade uppenbarligen inte väntat sig att bli konfronterad så öppet.
— Jag råkade bara se den, började hon försvara sig.
— Man råkar inte memorera någon annans kod, avbröt Anna. — Ni stod och iakttog mig med flit.
— Och om jag gjorde det? I en familj ska man inte ha hemligheter.
— Jo, det ska man visst kunna ha. Särskilt när det gäller personliga pengar.
Maria blev röd om kinderna av ilska.
— Så du tänker lämna din mans syster i knipa? Du har verkligen inget hjärta.
— Jag lämnar ingen. Men jag tänker inte betala priset för någon annans ansvarslöshet.
— Ansvarslöshet? Barnet är sjukt!
— Eva är en vuxen kvinna. Då får hon också hitta ett sätt att lösa sina problem.
— Där hör man, väste Maria föraktfullt. — Snål är vad du är.
— Maria, de här pengarna har jag arbetat ihop själv. Jag bestämmer också själv hur de ska användas.
— Och Erik då? Tjänar inte han pengar? Försörjer han dig inte?
— Erik tjänar pengar till sina egna behov och till hushållet. Den här bufferten har jag byggt upp.
Maria öppnade munnen för att säga något mer, men Anna hann före.
— Samtalet är slut. Ingen rör mina pengar igen.
Svärmodern vände på klacken och lämnade rummet, högljutt förolämpad. Erik stod kvar nära dörren och skruvade på sig.
— Anna, mamma kommer att bli rasande nu, sa han försiktigt.
— Då får hon vara det. Det är hennes problem.
— Men Eva då?
— Vad är det med Eva? Hon får arbeta mer, söka extrajobb eller ordna sin ekonomi på något annat sätt.
— Hon har faktiskt barn.
— Det har många. De flesta lyckas ändå överleva utan att tömma släktingars sparkonton.
Erik hade inget svar på det. Han förstod till slut att Anna inte tänkte ge efter.
Resten av kvällen talade de knappt med varandra. Luften i lägenheten blev kylig och spänd. Maria stannade demonstrativt inne på sitt rum och spelade sårad. Lars, svärfadern, höll sig undan och gjorde allt för att inte dras in i konflikten.
Anna låg vaken länge den natten. Tankarna gick runt, varv efter varv. Det hade blivit smärtsamt tydligt att hon aldrig skulle betraktas som en jämlik person i den här familjen. Hennes sparpengar skulle alltid ses som en gemensam resurs, något de äldre kunde ha åsikter om och de andra kunde göra anspråk på.
Nästa morgon var det första Anna gjorde att byta lösenkoden till telefonen.