Sedan öppnade hon bankappen och ändrade även inloggningskoden där. Från och med nu skulle ingen annan kunna komma åt hennes sparade pengar.
Erik märkte att hon satt och ändrade något i inställningarna.
— Vad gör du? frågade han försiktigt.
— Ser till att mina pengar är skyddade, svarade Anna lugnt.
— Anna, måste du verkligen göra så här…
— Ja. För i går försökte du ta mina besparingar.
— Ta? Det handlade inte om att stjäla. Jag ville bara hjälpa min syster.
— Med mina pengar. Utan mitt godkännande. Det kallas stöld.
Erik blev tyst. Han förstod mycket väl att hon hade rätt, men han var inte beredd att säga det högt.
De följande dagarna låg det en tung spänning över hemmet. Maria vände demonstrativt bort blicken varje gång hon mötte Anna i hallen eller köket. Erik försökte släta över det som hänt, men hans försök ledde ingenstans.
— Kan vi inte ge henne åtminstone lite? föreslog han en kväll. — Tio tusen?
— Inte en krona, svarade Anna utan att tveka.
— Men mamma kommer att vara sur hur länge som helst…
— Det är din mamma. Då får du hantera henne.
Under de där dagarna blev det slutgiltigt klart för Anna att hon inte kunde fortsätta bo i det huset. Pressen, försöken att bestämma över hennes pengar och den totala bristen på respekt för hennes gränser gjorde ett fortsatt liv där omöjligt.
I tysthet började hon leta efter en egen bostad. Hon gick igenom annonser, skrev till hyresvärdar och jämförde områden. Hon behövde inget stort — en liten etta eller en enkel studio skulle räcka.
En vecka efter bråket hittade hon något som passade. Det var en liten studio i ett vanligt bostadsområde, inte lyxig men fräsch och ren. Hyran låg på fem tusen kronor i månaden.
På lördagen, när alla var hemma, berättade Anna vad hon hade bestämt.
— Jag flyttar, sade hon vid frukostbordet.
Erik stirrade på henne.
— Vart då?
— Jag har hyrt en lägenhet. Jag ska bo själv.
— Varför? frågade han, som om han inte förstod.
— För att mina pengar betraktas som allas egendom här. Jag ser det inte så.
Maria log nästan triumferande.
— Jaha, men lycka till då, sade hon syrligt. — Då får du betala el, hyra och allt annat själv.
— Det gör jag gärna, svarade Anna och nickade. — Då slipper jag åtminstone att någon försöker lägga beslag på mina besparingar.
— Anna, det här är väl ändå lite väl drastiskt, vädjade Erik. — Vi kan prata om det här.
— Prata om vad? Att du inte ska ta mina pengar? Sådant borde inte ens behöva diskuteras.
— Men det är ju dumt. Att betala hyra när du kan bo här gratis.
— Det är bättre att betala hyra än att riskera att bli av med allt jag har sparat ihop, sade Anna.
På måndagen tog hon ledigt från arbetet och ägnade hela dagen åt att packa. Erik var på jobbet och Maria gjorde ingen ansats att hjälpa till. Hon gick förbi kartongerna med stel min och låtsades som om de inte fanns. Den enda som gjorde något var Lars. Han bar tyst ut några väskor och hjälpte till att ställa in dem i taxin.
— Är du helt säker på att du inte vill tänka över det en gång till? frågade han lågt.
— Nej, Lars. Jag har bestämt mig.
Han nickade långsamt. Han förstod att hon hade rätt, men lojaliteten till familjen gjorde att han aldrig öppet skulle ställa sig på hennes sida.
Den nya lägenheten var liten, men varm och hemtrevlig. Till Annas förvåning kände hon redan första kvällen hur mycket lättare det var att andas. Ingen la sig i hennes privata angelägenheter. Ingen försökte styra över hennes pengar. Ingen pressade henne med dåligt samvete.
Erik ringde varje dag. Han bad henne komma tillbaka och lovade att hans mamma aldrig mer skulle lägga sig i. Men Anna trodde honom inte. Maria var inte en människa som förändrades för att någon bad henne.
— Mamma säger att hon är beredd att be om ursäkt, försökte han.
— Jag behöver ingen ursäkt. Jag behöver att hon förstår att mina pengar är mina.
— Hon har förstått det. Jag lovar.
— Erik, din mamma kommer inte att ändra sig. I morgon hittar hon bara en ny anledning till varför mina besparingar borde användas till någon annans problem.
Han gav ändå inte upp. Han kom förbi, tog med små presenter och försäkrade att han älskade henne. Anna lät sig inte rubbas. Hon hade redan sett vad som hände när hon gav efter.
Efter en månad stod det klart att de inte skulle hitta tillbaka till varandra. När Erik insåg att han inte kunde komma åt hennes pengar, tvingades han acceptera nederlaget. Han stannade kvar hos sin mamma, där även Eva snart dök upp med sitt barn och sina ändlösa ekonomiska bekymmer.
Eva reste från sin egen stad och flyttade in hos sin bror, övertygad om att hon skulle få hjälp. Men Erik hade inga pengar att ge henne. Hans lön räckte knappt till hans egna utgifter.
— Var är pengarna? frågade Eva oförstående. — Mamma sa ju att Anna hade massor.
— Anna har flyttat, svarade Erik dystert. — Och pengarna följde med henne.
Eva blev upprörd över den tidigare svägerskans snålhet, men det förändrade ingenting.
Tre månader senare lämnade Anna in en ansökan om skilsmässa. Processen gick snabbt. Det fanns egentligen inget att dela på. Sparpengarna stannade hos Anna, och Evas skulder blev Eriks bekymmer.
Erik försökte få rätt till en del av pengarna genom domstol, men det misslyckades. Besparingarna hade börjat byggas upp före äktenskapet och hade fortsatt växa genom Annas egen lön. Domstolen slog fast att pengarna var hennes enskilda egendom.
För första gången på länge kände Anna en verklig lättnad. Hennes framtid låg nu i hennes egna händer. Ingen kunde längre bestämma över hennes sparande, och ingen kunde använda det till andras behov.
Hon fortsatte lägga undan pengar. Nu gick det dessutom snabbare, eftersom hon inte längre behövde försörja Erik eller hjälpa hans släktingar. På två år hade hon fått ihop tillräckligt för kontantinsatsen.
Lägenheten skrev hon på sig själv. Den var liten, men den var hennes. Äntligen hade Anna nått det mål hon drömt om i fyra år. Och ingen från Eriks familj stod längre bredvid henne.