”Vi slipper domstol tills vidare”, sade Maria till slut. ”Vi ska fundera.”
”Fundera inte för länge”, svarade Anna. ”Min jurist håller redan på att skriva stämningsansökan.”
Marias mun blev till ett smalt streck. Hon vände sig mot hallen med stela rörelser.
”Det här kommer du att ångra, Anna. Det kan jag lova dig.”
Anna såg henne rakt i ryggen.
”Jag ångrar mig redan. Varenda dag ångrar jag att jag någonsin blandade mig med er familj.”
Dörren slog igen efter dem. Först då märkte Anna att hon hade hållit andan. Hon stod kvar en stund, som om kroppen inte riktigt lydde henne. Från köket hördes plötsligt den yngste börja gråta. Hon gick dit, lyfte upp honom och ställde sig vid fönstret. Länge vaggade hon honom i famnen utan att säga något.
Två månader senare inleddes rättegången.
Vid det laget hade Anna hunnit hyra en mindre lägenhet. Hon hade bytt förskola åt barnen till en som låg närmare, och dessutom tagit ett extra jobb. Sömn blev något hon bara fick i korta stycken, och mat åt hon mest för att inte falla ihop. Ändå fanns det något i henne som inte slocknade. Ilskan, sorgen och beslutsamheten hade tvinnats ihop till en hård knut inom henne, och just den knuten höll henne upprätt.
Till den första förhandlingen kom Erik tillsammans med sin mamma och sin syster. Den gamla Kristina leddes in under armen. Sara höll i henne med ett uttryck som om hon förde henne till avrättning. Maria bar en tunn dokumentmapp och såg ut som någon som ville visa hela rättssalen att hon minsann visste hur sådant här gick till.
Anna satt bredvid Helena. Juristen var så lugn att det nästan kändes overkligt.
”Vi börjar med det viktigaste”, viskade Helena. ”Titta på Erik. Släpp honom inte med blicken.”
Anna gjorde precis som hon sagt. Erik slog sig ner mitt emot. Deras ögon möttes i några sekunder, men han vek undan nästan genast och stirrade ner i bordet.
Rådmannen, en kvinna i mörk kavaj och med stram röst, gick igenom handlingarna. Därefter reste sig Helena och lade fram saken. Anna hade, förklarade hon, satsat pengar i husbygget från försäljningen av sina föräldrars egendom och från egna besparingar. Hon hade tagit lån. Dessutom hade statligt stöd som betalats ut för barnens skull använts. Trots det hade Erik låtit skriva huset på sig själv, och därefter hade han i tysthet skänkt över det till sin mormor. De andelar som barnen enligt reglerna skulle ha fått hade aldrig skrivits in.
”Fru ordförande”, sade Helena med jämn röst, ”min huvudman ifrågasätter inte att äganderätten måste utredas på korrekt sätt. Men gåvohandlingen har upprättats på ett sätt som kränker minderåriga barns rättigheter. Fastigheten har finansierats med medel som var avsedda för barnen. Därtill finns det skäl att anta att Erik agerade under påtryckning från sin mor, och att Kristina, på grund av ålder och hälsa, inte fullt ut kunde förstå följderna av överlåtelsen.”
Maria for upp så hastigt att stolen skrapade mot golvet.
”Det där är lögn! Kristina är helt klar i huvudet! Jag kan skaffa intyg!”
Rådmannen knackade bestämt i bordet.
”Sätt er. Ni får tala när det är er tur.”
Sedan kallades Erik fram. Han reste sig långsamt, vred händerna om varandra och blev röd om halsen.
”Huset byggdes för familjens pengar”, mumlade han. ”Jag tyckte att det var rätt att ge det till mormor, hon är gammal. Ingen pressade mig.”
”Varför rådfrågade ni inte er hustru?” frågade rådmannen.
Erik svalde.
”Jag trodde att det var bäst för familjen.”
”Vilken familj?” kom det från Anna innan hon hann stoppa sig själv.
Rådmannen gav henne en sträng blick, men lät saken passera.
”Tyst i salen.”
Vid nästa förhandling hördes vittnena. En granne från byggtiden berättade att han flera gånger hade hjälpt Anna att bära in material. En arbetsledare intygade att betalningarna hade kommit från Annas konto. Hennes föräldrar redogjorde för försäljningen av fritidshuset. En väninna berättade hur Anna hade stått uppe om nätterna och målat väggar medan barnen sov.
Sedan var det Saras tur. Hon påstod att Anna aldrig hade arbetat ordentligt, att hon mest hade levt på Erik och att det var hennes bror och hans vänner som byggt huset.
Rådmannen såg på henne över glasögonen.
”Har ni några handlingar eller andra bevis som stöder det?”
Sara spärrade upp ögonen.
”Bevis? Alla vet ju hur det var!”
”Domstolen dömer efter bevisning, inte efter vad ’alla vet’. Ni kan sätta er.”
Sara fnös och sjönk ner på stolen igen.
Helena begärde därefter att den notarius publicus som hade bevittnat gåvohandlingen skulle kallas. När han väl kom bekräftade han att Kristina hade uppträtt sansat och svarat begripligt. Men när Helena frågade om han hade kontrollerat givarens familjeförhållanden och om det fanns minderåriga barn, blev svaret svävande.
”Givaren uppgav att inget äktenskapsförord fanns och att det inte förelåg några förpliktelser”, sade han.
”Kontrollerade ni om det fanns barn under arton år?”
”Det görs inte rutinmässigt om givaren inte själv upplyser om det.”
”Och om statligt familjestöd avsett för barnen hade använts i fastigheten?”
Mannen tystnade ett ögonblick och rättade till sina papper.
”Då hade överlåtelsen kunnat ifrågasättas. Men det nämndes inte.”
Ett sorl spred sig genom salen. Maria lutade sig mot Sara och väste något mellan tänderna.
Anna satt stilla och såg på Erik. Han hade blicken fastnaglad i bordsskivan.
”Så här skyddar du dina barn”, sade hon lågt.
Han lyfte huvudet. I ögonen skymtade rädsla.
”Anna, jag visste faktiskt inte att stödet fungerade så. Jag trodde att det bara var pengar.”
”Det var pengar”, svarade hon. ”Våra barns pengar. Och du gav bort dem till din mamma.”
Erik täckte ansiktet med händerna.
En vecka senare kopplades både åklagaren och Försäkringskassan in i ärendet. Då försvann allt utrymme för spel och höjda röster.
Från Försäkringskassan kom ett skriftligt besked. Där stod att när statliga medel avsedda för barn användes till bostad, var Erik skyldig att se till att bostaden skrevs som gemensam egendom för familjemedlemmarna. Det hade aldrig skett. Följden kunde bli krav på återbetalning till staten. Eftersom huset dessutom hade bytt ägare kunde krav även riktas mot Kristina.
Maria dök upp på Annas arbete några dagar senare. Rakt in på kontoret kom hon, innan receptionen hann reagera.
”Anna lilla!” ropade hon ute i väntrummet. ”Vad håller du på med? Vi är ju familj!”
Kollegorna vände sig om. Anna reste sig och gick ut till henne, med ett lugn i ansiktet som hon fick kämpa för att behålla.
”Maria, det här är en arbetsplats. Uppför dig.”
”Uppför mig?” Maria slog ut med armarna. ”Du ruinerar oss! Kristina har hamnat på sjukhus med blodtrycket!”
”Mina barn var nära att bli utan hem”, sade Anna. ”De lever också.”
Maria sänkte rösten och böjde sig närmare.
”Anna, låt oss lösa det här. Dra tillbaka anmälan till åklagaren. Vi ska tänka ut någon ersättning. Du kan få en del.”
”En del?” Anna höjde långsamt på ögonbrynen. ”Jag vill ha huset. Eller pengarna jag har lagt in i det.”
”Sådana pengar har vi inte.”
”Då återstår huset.”
Maria grep sig teatraliskt om bröstet.
”Vill du kasta ut en gammal, sjuk kvinna på gatan?”
Anna såg på henne utan att blinka.
”Ni var beredda att kasta ut två små barn. Det verkade inte bekymra er särskilt mycket.”
Maria öppnade munnen, men inget kom. Till slut vände hon på klacken och stormade ut så hårt att dörren slog igen bakom henne.
Anna gick tillbaka till sin plats. Händerna skakade under skrivbordet, men ansiktet höll hon stilla. En kollega, en av dem hon ibland brukade dricka kaffe med, kom fram och sänkte rösten.
”Vem var det där?”
”Min före detta svärmor.”
Kollegan kastade en blick mot dörren.
”Hon verkade… bestämd.”
”Det är hon”, sade Anna. ”Men nu ska hon få lära sig att jag också är det.”
Vid nästa förhandling slog domstolen fast att gåvan var ogiltig i den del som rörde barnens andelar. Försäkringskassan hade samtidigt lämnat in sitt krav. Erik och Maria satt likbleka, som om all färg hade runnit ur dem. Sara visade sig inte alls.
Rådmannen började läsa upp beslutet. Anna lyssnade med hjärtat dunkande hårt i bröstet och kunde knappt förstå att den här mardrömmen äntligen började närma sig sitt slut.