Beslutet innebar att huset skulle återföras till gemensamt ägande, med tydligt fastställda andelar för barnen och Anna. Erik, som tidigare ägare, fick behålla en mindre del, men den belastades med skyldigheten att ersätta Anna för en del av de pengar hon lagt in. Alternativet var att överlåta sin andel till henne.
Erik reste sig långsamt.
”Jag går med på att överlåta den.”
Maria ryckte till och grep efter hans arm.
”Vad håller du på med? Det där är vårt!”
”Mamma, nu räcker det”, sade Erik matt. ”Jag orkar inte mer.”
En tung tystnad lade sig över salen.
En månad senare stod huset registrerat på Anna och barnen.
Erik skrev under alla handlingar utan protester och flyttade hem till sin mor. Maria ringde Anna dag efter dag. Ibland krävde hon, ibland grät hon, ibland hotade hon. Anna svarade inte en enda gång.
En eftermiddag åkte hon till huset för att se att allt fanns kvar. Det ekade tomt mellan väggarna. Släktingarna hade bara tagit med sig det som faktiskt var deras. Gardinerna som Anna själv en gång hängt upp satt fortfarande kvar. Hon drog handen över tyget, långsamt, som om hon behövde känna efter att allt var verkligt.
”Så där ja”, sade hon lågt ut i rummet. ”Nu är det mitt på riktigt.”
Då syntes Sara i dörröppningen. Tydligen hade hon haft en egen nyckel hela tiden.
”Anna… får jag komma in?”
”Varför då?”
”Jag vill prata.”
”Jag har ingenting att prata med dig om.”
Sara vred händerna framför sig.
”Jag ville inte att det skulle bli så här. Mamma pressade mig.”
Anna skrattade kort, utan värme.
”Jaså? Var det hon som köpte tårtan till inflyttningsfesten också?”
Sara sänkte blicken.
”Jag ville bara att min bror skulle ha ett eget hem.”
”Och dina brorsöner behövde inget hem, menar du?”
”Barnen kan ju bo hos dig. Du arbetar ju ändå.”
Anna såg länge på henne. Blicken var stilla, men iskall.
”Sara, gå härifrån.”
”Men snälla, varför beter du dig som om vi vore främlingar?”
”Gå. Innan jag ringer polisen.”
Sara tog ett steg bakåt, sedan ett till. Ute på trappan stannade hon och vände sig halvt om.
”Du kommer att ångra dig!” ropade hon över axeln.
Anna slog igen dörren. Låset föll på plats med ett hårt klick.
Hon gick från rum till rum. I barnkammaren luktade det fortfarande målarfärg och kalk. Vid fönstret stod den äldste sonens små bilar uppradade. Anna log svagt. Sedan sjönk hon ner på golvet, lutade ryggen mot väggen och slöt ögonen.
Det som väntade var renovering, arbete och två barn som behövde henne. Men allt var annorlunda nu. Huset var inte längre en fälla eller ett slagträ i någon annans händer. Det var hennes. Deras. Och ingen skulle kliva in här igen med en pärm under armen och en tårta i handen.
Dagen därpå hämtade Anna barnen och tog dem med till huset. De for genom rummen som små virvelvindar, skrek, skrattade och öppnade varje dörr som om de upptäckte en ny värld. Den yngste sprang rakt in i väggen och började gråta. Anna lyfte upp honom och höll honom tätt intill sig.
”Det här är vårt hem nu”, sade hon. ”För alltid.”
Den äldre pojken kom fram och slog armarna om hennes ben.
”Kommer pappa hit?”
”Nej, älskling. Pappa bor hos farmor nu.”
”Varför då?”
Anna strök honom över håret.
”För att vuxna ibland väljer fel.”
Pojken funderade en stund.
”Valde vi rätt?”
Hon drog honom intill sig med den fria armen.
”Ja. Vi valde rätt. Vi stannade tillsammans.”
Samma kväll ringde Maria igen. Den här gången svarade Anna.
”Vad vill du?”
”Anna lilla, lägg inte på. Jag ville bara säga att Erik mår dåligt. Han dricker. Du är ändå hans familj.”
”Jag är inte hans fru längre. Och jag är inte hans mamma. Han får söka hjälp.”
”Och om han gör något dumt mot sig själv?”
”Då är det hans beslut. Jag har mina barn att ta hand om.”
Det blev tyst i luren.
”Du är hjärtlös.”
”Nej”, sade Anna. ”Jag är bara trött.”
Hon avslutade samtalet, lade telefonen i köket och gick tillbaka till barnen.
Utanför fönstren föll skymningen tätare. Inne i huset var det varmt och stilla. Det enda som hördes var den yngstes jämna andetag i sömnen och den äldstes prassel när han bläddrade i en bok.
Anna satte sig vid bordet och tog fram anteckningsboken där hon skrev upp alla utgifter. På den sista sidan skrev hon: ”Huset är vårt nu.” Hon såg på orden en stund och lade sedan till: ”Jag ska inte bygga upp allt på nytt. Jag ska leva.”
Nästa dag kom ett meddelande från Erik. Han skrev att han ville träffa barnen. Anna svarade först inte. Hon lät telefonen ligga, gick ett varv genom huset och kom tillbaka. Till slut skrev hon: ”Du får komma på söndagar. Men bara om du skärper till dig först.”
Svaret kom nästan genast.
”Tack.”
Anna betraktade skärmen en kort stund och stoppade sedan mobilen i fickan. När hon gick fram till fönstret såg hon gården utanför. Vid grinden stod Marias bil. Maria satt kvar bakom ratten och stirrade mot huset.
Deras blickar möttes genom glaset. Maria vek inte undan. Det gjorde inte Anna heller.
Så satt de länge, på varsin sida av allt som hade hänt. Till slut startade Maria bilen och körde därifrån.
Anna såg efter henne tills bilen försvann, sedan gick hon ut i köket. Hon hällde upp te, satte sig vid bordet och tog fram mobilen. Den här gången ringde hon Helena.
”Ja, det är Helena”, svarade juristen.
”Helena, jag ville bara säga tack.”
”Det var så lite. Men du förstår att de fortfarande kan försöka överklaga eller hitta nya vägar?”
”Låt dem försöka. Jag är beredd.”
”Bra. Då får du ett råd till: byt lås i huset. Och se till att det finns spärr mot obehöriga registreringsåtgärder, så att ingen kan skriva om något bakom din rygg.”
”Redan gjort.”
Helena gav ifrån sig ett lågt skratt.
”Du lär dig fort.”
”Jag hade inget val.”
Anna tackade igen, tog farväl och lade på. Teet hade hunnit kallna, men hon tog ändå en klunk och log.
Vägen framåt var lång. Det visste hon. Men för första gången på länge tvivlade hon inte på att hon skulle klara den.
Exakt ett år efter dagen då Anna kastat gåvobrevet på bordet stod hon ute på gården och såg sin äldste son cykla runt i vida cirklar. Den yngste satt på bänken med en liten hink och formade sandkakor med största allvar.
Hennes mamma kom ut och ställde sig bredvid henne. Tillsammans följde de barnens lekar med blicken.
”Hur är det med dig nu?” frågade modern.
”Bra”, svarade Anna. ”Lugnt.”
”Och Erik?”
”Han var här i helgen. Nykter. Barnen blev glada.”
”Och Maria?”
Anna drog på munnen.
”Hon sitter hemma hos sig. Jag har hört att hon har börjat med Sara nu. Tydligen vill hon att Sara ska lämna sin man och flytta in hos henne.”
Modern skakade på huvudet.
”Samma historia om och om igen.”
Anna såg mot huset.
”Mamma, ibland tänker jag… tänk om jag inte hade gått till domstol den där gången. Om jag hade blivit rädd.”
”Men du blev inte rädd.”
”Nej.” Anna andades ut. ”Och vet du vad som är viktigast?”
”Vad då?”
Solen blänkte i fönsterrutorna när Anna såg upp mot huset.
”Nu vet jag att ingen kan skrämma mig längre. Inte så länge jag står på min egen sida.”
Modern lade armen om hennes axlar.
”Precis så ska det vara.”
Anna log och ropade in barnen till lunch.
De gick in tillsammans. I hallen doftade det rent och friskt. På väggen hängde fotografier. På ett av dem stod Anna med barnen framför det halvfärdiga huset. Hon mindes dagen då bilden togs. Hon mindes leran under stövlarna, hinken med murbruk i handen och tanken som gnagde i henne: varför gör jag allt det här?
Nu visste hon svaret.
För stilla kvällar när barnen sov och hon själv satt i köket med en kopp te. För känslan av att ingen längre kunde lura henne. För att allt hon hade byggt också var något hon hade försvarat.
På bordet låg den gamla kartongpärmen. Samma pärm som en gång hade burits in som ett vapen. Anna hade aldrig kastat den. Den fick ligga kvar som en påminnelse om hur skört ett hem kan vara, och hur dyrt det kan bli att lita på fel människor.
Hon tog upp pärmen och öppnade den. Inuti låg kopian av gåvobrevet, numera utan kraft. På baksidan stod hennes egen anteckning, skriven med bestämd hand:
”Inte ditt.”
Anna log, stängde pärmen och ställde tillbaka den på hyllan.
Nu var allt där det skulle vara.