Min svärmor sa det vid söndagslunchen med en sådan stillsam självklarhet att jag först trodde att jag hade hört fel.
Vi stod i vårt kök. Jag hade en fläckig t-shirt på mig, höll en träslev i ena handen och luckan till diskmaskinen med den andra, samtidigt som potatisgratängen i ugnen var på väg att brännas vid. Min man, Erik, låg barfota på soffan i vardagsrummet med mobilen på bröstet och ropade ut till mig:
– Anna, kan du komma med en kaffe? Och när du ändå är uppe, ta med något sött också.
Hans mamma Maria stod vid fönstret och såg först på mig.
Sedan på sin son.
Därefter lade hon ifrån sig tallriken hon just hade torkat.
– Erik, du har ben.
Min man skrattade till.
– Mamma, börja inte du också.
Marias ansikte rörde inte en min.
– Jag börjar ingenting. Jag har bara stått här i tjugo minuter och sett din fru laga mat, tvätta, hänga tvätt, duka och dessutom plocka undan din jacka efter dig. Och du beter dig som om du låg på spa.
– Jag är trött.
– Anna arbetar också.
Då reste sig Erik upp på armbågarna.
– Är det därför du kom hit, helt seriöst?
Det fanns något sårat och barnsligt i hans röst. Av gammal vana ville jag genast gå emellan, precis som jag alltid brukade göra.
Säga att de skulle låta det vara.
Att det inte var någon stor sak.
Att jag kunde fixa det.
Men Maria hann före.
– Älskling, blanda inte ihop en hustru med en tjänsteflicka. Vill du bli uppassad som en shah, får du först skapa förutsättningarna för det.
Eriks ansikte stelnade.
– Ursäkta?
– Du hörde vad jag sa.
Plötsligt hördes bara det låga sorlet från tv:n i vardagsrummet. Det var någon handbollsmatch på, men ingen av oss tittade.
Och just då anade jag inte att den enda meningen, under de följande tre veckorna, skulle dra upp sådant ur vårt äktenskap som jag dittills hade ljugit om till och med för mig själv.
Erik och jag hade känt varandra i åtta år och varit gifta i fem. Vi bodde i Malmö, i en lägenhet på sextiofem kvadratmeter som vi delvis hade köpt med lån. Jag arbetade som redovisningsekonom på ett logistikföretag och jobbade hemifrån två dagar i veckan. Erik var IT-projektledare och det var sant att han hade mycket att göra.
Problemet var bara att någon gång under året innan hade frasen ”jag jobbar så mycket” tyst förvandlats till en förklaring på allt.
Till varför han inte handlade.
Till varför han inte tog disken.
Till varför han inte gick ut med soporna.
Till varför hans smutstvätt hamnade på badrumsgolvet.
Till varför det var jag som behövde påminna honom om hans pappas födelsedag, boka tandläkartid åt honom, beställa namnsdagsblommor till hans mamma och till och med köpa julklapp till hans egen bror i hans namn.
Länge intalade jag mig att det bara var en jobbig period.
Sedan blev det en vana.
Efter lunchen stannade Maria inte särskilt länge. Innan hon gick drog hon mig åt sidan i hallen.
– Är du arg på mig? frågade hon.
– Varför skulle jag vara det?
– För att jag lade mig i.
Jag sänkte blicken mot mina skor.
– Du sa inget som inte var sant.
Maria drog efter andan i en tung suck.
– Då är det värre än jag trodde.
– Vad menar du med det?
Hon svarade inte, utan kramade bara min arm.
– Du kommer att förstå.
Den kvällen sa Erik knappt ett ord till mig. Vid elvatiden, när vi redan hade lagt oss, bröt han plötsligt tystnaden.
– Mamma behövde faktiskt inte göra så där.
– Göra vad?
– Förnedra mig inför dig.
Jag vände mig mot honom.
– Tror du att det var det som var problemet?
– Vad skulle det annars vara?
– Kanske att hon talade sanning.
Han satte sig upp.
– Ska du också börja nu?
– Erik, jag gick upp klockan sex. Jag åkte till torget, lagade mat, tvättade två maskiner, städade badrummet och hann dessutom jobba tre timmar under tiden, eftersom jag måste lämna in en rapport till måndag.