– Jag har inte bett dig göra allt just i dag.
Den meningen tog hårdare än om han hade höjt rösten.
– Nej, men om jag inte gör det, vem gör det då?
Erik ryckte på axlarna.
– Det löser sig väl på något sätt.
– Vad betyder ”på något sätt”?
– Jag vet inte, Anna. Jag orkar inte ha något kvällsmöte om hushållsarbete.
Sedan vände han ryggen åt mig.
Nästa morgon uppförde han sig som om ingenting hade hänt.
Men under dagarna som följde började jag lägga märke till saker.
Inte hos honom.
Hos mig själv.
Hur ofta jag reste mig automatiskt när han bad om något.
Hur många gånger jag tog över sådant han utan problem kunde ha gjort själv.
Hur ofta jag sa ”strunt samma, jag fixar det”, bara för att slippa en diskussion.
Svaret var obehagligt.
Alldeles för ofta.
På torsdagen kom Erik hem vid halv åtta på kvällen.
– Finns det middag?
– I kylen.
– Har du inte värmt den?
Jag såg på honom.
– Mikron finns.
Han log lite, som om han trodde att jag skämtade.
– Straffar du mig nu?
– Nej. Jag arbetar.
Jag satt framför datorn, och jag arbetade faktiskt.
Ändå blev han stående bredvid mig.
– Vad är det med dig nuförtiden?
– Ingenting.
– Jo, det är det.
– Jag gör bara inte allt åt dig längre.
Då skrattade han, men det fanns irritation i skrattet.
– Är det mamma som har fått dig att tänka så här?
– Nej. Hon sa bara högt det jag själv har känt länge.
Den kvällen värmde Erik sin mat själv.
Fast han smällde med tallrikarna som om varje ljud bevisade att han hade vunnit någon sorts moralisk seger.
Veckan därpå blev stämningen ännu märkligare.
Jag strejkade inte. Jag lagade mat åt mig själv också, tvättade mina egna kläder och höll ordning på det jag själv använde. Men jag plockade inte upp Eriks strumpor. Jag ställde inte in hans tallrik i diskmaskinen. Jag gjorde ingen smörgås åt honom på morgonen.
Efter tre dagar hade han inte en enda ren skjorta kvar.
– Anna, jag har ingen vettig skjorta.
– Det ligger fem stycken i tvättkorgen.
– Och?
– Tvättmaskinen står där den alltid har stått.
Han stirrade på mig som om jag hade börjat tala ett främmande språk.
På fredagen ringde Maria.
– Kan jag komma förbi i morgon?
– Självklart.
– Är Erik hemma?
– Ja, på förmiddagen.
– Bra.
Det fanns något ovanligt bestämt i hennes röst.
På lördagen kom hon klockan tio. Hon hade inte med sig någon kaka, ingen soppa, inget sådant som hon annars brukade ta med. I handen höll hon i stället en tjock, grå pärm.
Erik satt vid köksbordet.
– Vad är det där? frågade han.
Maria tog av sig kappan.
– Vi behöver prata.
Jag tänkte genast att det gällde något i familjen.
Sjukdom.
Pengar.
Ett arv.
Men Maria lade pärmen framför Erik.
– Minns du när din pappa kom hem efter operationen i november förra året?
Erik nickade.
– Klart jag gör.
– Vem tog hand om honom i sex veckor?
– Du.
– Precis.
Erik rynkade pannan.
– Och?
Maria drog ut en stol och satte sig.
– I sex veckor hjälpte jag honom upp ur sängen, hjälpte honom att duscha, gav honom mediciner, lagade mat, tvättade och hade kontakt med vården. Tre gånger varje natt gick jag upp för att se till honom.
– Mamma, jag vet. Men vad har det med det här att göra?
– Jo, när han började må bättre sa han en kväll till mig: ”Maria, det vore bra om du äntligen städade ordentligt. Lägenheten har blivit försummad.”
Det blev alldeles tyst.
Jag såg på Marias ansikte.
Först då förstod jag varför allt detta hade träffat henne så djupt.
– Jag var sextioett då, fortsatte hon. Efter fyrtio års äktenskap. Och just i den stunden gick det upp för mig att det inte bara var han som hade vant sig vid att jag gjorde allting. Jag hade också vant honom vid det.
Erik lutade sig bakåt i stolen.