– Pappa har alltid varit sådan.
– Ja. Och du är på väg åt samma håll.
– Nu överdriver du.
– Nej, det gör jag inte.
Maria slog upp mappen hon hade haft med sig.
Där låg räkningar.
Gamla lönebesked.
Utdrag från banken.
– Vet du vad din pappa tjänade när du var liten?
– Inte den blekaste aning.
– Och vet du vad jag tjänade?
Erik ryckte på axlarna.
– Mamma, vad är det du försöker säga?
– Att det var jag som hade högst lön i tjugo år.
Erik skrattade till.
– Du?
Något i Marias ansikte stelnade.
– Ser du? Det är exakt därför jag tog med mig pappren.
Hon började berätta. Från slutet av nittiotalet hade hon arbetat på en läkemedelsgrossist, först som administrativ chef och senare som regional samordnare. Under Eriks barndom hade hon ofta rest inom landet, arbetat övertid och under flera år var det hennes lön som bar upp bostadslånet.
Men hemma hade man aldrig talat om det på det sättet.
I familjens version av historien var det alltid pappan som varit försörjaren.
Maria var bara ”mamman som fick allt att fungera”.
– Vet du varför jag lät det bli så? frågade hon.
Erik svarade inte.
– Därför att det var enklare. När din pappa sa att det där var en manssak och det där var en kvinnosak, då orkade jag inte ta striden. Det gick fortare att laga maten själv än att diskutera vem som borde göra det. Det gick snabbare att diska än att lyssna på suckar och invändningar.
Sedan vände hon blicken mot mig.
– Förra söndagen såg jag på Anna. Och då såg jag mig själv för trettio år sedan.
Erik reste sig hastigt.
– Nu räcker det.
– Nej, min son. Inte den här gången.
– Du kommer inte hit och talar om för mig hur jag ska leva i min egen lägenhet.
– I er lägenhet, rättade Maria honom.
– Samma sak.
– Nej. Det är inte samma sak.
Erik såg på mig.
– Var det därför du bjöd hit henne?
– Jag visste inte vad hon ville prata om.
Det var sant.
Men Erik trodde mig inte.
Han ryckte åt sig sin tröja och gick.
Dörren slog igen så hårt att tavlan på väggen skakade till.
Maria satt tyst länge.
– Det där borde jag kanske inte ha sagt.
– Jo, sa jag. Det borde du.
Erik kom inte hem den kvällen.
Inte heller före lunch dagen därpå.
Han skickade bara ett meddelande om att han skulle sova hos Anders.
Det var första gången under hela vårt äktenskap som han efter ett gräl valde att stanna borta över natten.
På söndagseftermiddagen kom han tillbaka.
Han såg sliten ut.
– Vi behöver prata.
Vi satte oss i vardagsrummet.
– Jag var hos Anders och hans familj i går, sa han.
– Jag vet.
– I morse när jag vaknade hade Anders gjort kaffe. Sedan plockade han undan efter barnen, satte i gång tvättmaskinen och fixade frukost samtidigt.
Jag sa ingenting.
– Jag skrattade åt honom. Sa att han blivit en toffel.
Jag kände hur kroppen spändes.
– Sedan frågade han vad jag själv gör hemma.
Erik sänkte blicken.
– Och jag kom inte på särskilt mycket att säga.
Först trodde jag att resten skulle bli enkelt.
Att ursäkten skulle komma nu.
Den stora insikten.
Den där mjuka, filmiska försoningen.
Men verkligheten fungerar inte så.
De första två veckorna var hemska.
Erik började hjälpa till, men han frågade om precis allt.
Vilket program skulle handdukarna tvättas på?
Var stod fönsterputsmedlet?
Vad skulle han köpa i affären?
Hur länge skulle riset koka?
Efter tre dagar brast mitt tålamod.
– Jag är inte din bruksanvisning.
– Jag frågade bara.
– Googla.
Han blev sårad.
Några kvällar senare grälade vi om att han numera ”faktiskt gjorde mycket mer”, och varför jag inte kunde vara lite mer tacksam.
– Erik, väntar du på beröm för att du hängt upp vår gemensamma tvätt?
– Du kunde åtminstone märka det.
– Jag har gjort det i fem år. Hur många gånger har du märkt det?
Det hade han inget svar på.
Förändringen började till slut inte med tvätten, disken eller städningen, utan en tisdagskväll när han kom hem.