och lade ett papper på bordet framför mig.
– Vad är det där?
– Ett jobberbjudande.
Jag hann inte dölja min förvåning.
– Till dig?
– Ja.
Lönen var högre.
Betydligt högre.
Men tjänsten innebar också tre dagar i veckan på resande fot, längre arbetsdagar och mindre tid hemma.
– Tänker du tacka ja?
Erik svarade inte direkt. Han satt tyst så länge att jag först trodde att han vägde orden.
– Förut hade jag sagt ja utan att blinka.
– Och nu?
Han drog handen över ansiktet.
– Nu tänkte jag att då skulle allt hamna på dig igen.
Det var första gången jag inte behövde vara den som formulerade det.
Till slut tackade han nej.
Inte för min skull, sa han.
Utan för att han inte ville leva ett liv där hemmet bara var en plats där man sov.
Ungefär en månad senare bjöd Maria hem oss på lunch.
När vi kom dit stod Eriks pappa Lars i köket med förkläde på sig. I händerna höll han en kastrull och såg ut som om någon hade avslöjat honom med något förbjudet.
Erik stannade mitt i steget.
– Pappa… lagar du mat?
Lars blängde på honom.
– Börja inte skratta.
Maria stod längre in i köket och log för sig själv.
– Han gör fisksoppa.
– Pappa hatar ju att laga mat.
– Det gör jag fortfarande, muttrade Lars. – Men din mor påstår att efter fyrtio år borde jag åtminstone kunna tre rätter.
Vi satte oss vid bordet.
Mitt under lunchen harklade sig Lars plötsligt.
– Min son.
– Ja?
– Din mamma berättade att ni också haft lite… diskussioner hemma.
– Det kan man väl kalla det.
Lars sänkte blicken mot tallriken och petade med skeden.
– Jag gick länge omkring och trodde att min uppgift som man var att dra in pengar. Sedan visade det sig att din mamma tjänade mer än jag. Det var bara bekvämare för mig att låtsas som om jag inte märkte det.
Maria höjde ögonbrynen.
– Sa du faktiskt det där högt nu?
– Ja, det gjorde jag.
Erik log svagt.
Sedan vände han blicken mot mig.
Det blev ingen dramatisk scen.
Ingen stor ursäkt med tårar och darrande röst.
Han sträckte bara in sin hand under bordet och tog min.
På vägen hem satt vi tysta en stund i bilen. Sedan sa han:
– Mamma hade rätt.
– Om vad?
– Om att jag blandade ihop två saker.
– Fru och hushållerska?
– Det också.
Han blev tyst igen.
– Men framför allt trodde jag att om någon älskar en, så är det självklart att den personen gör allt för en.
– Och vad tror du nu?
Vi stod vid rött ljus. Erik tittade på mig.
– Att kärlek inte betyder att någon är skyldig att göra mitt liv lättare genom att göra sitt eget tyngre.
Det gick några månader.
Vi förvandlades inte till något perfekt par.
Vi bråkar fortfarande ibland.
Erik kan fortfarande lämna sin mugg i vardagsrummet.
Och jag gör fortfarande vissa saker själv ibland, bara för att jag inte orkar vänta på att de ska bli gjorda.
Men skillnaden är att vi ser det nu.
Båda två.
Den mest oväntade förändringen skedde ändå inte hemma hos oss.
En kväll ringde Maria. Hon skrattade redan när jag svarade.
– Du kommer inte tro det här, men din svärfar har köpt en robotdammsugare.
– Lars?
– Just han.
– Av egen fri vilja?
– Han sa att om han nu inte vill dammsuga, får han åtminstone skapa förutsättningarna för att slippa.
I bakgrunden hördes Lars röst:
– Överdriv inte!
Maria skrattade ännu mer.
När samtalet var slut stod Erik i köket och hällde upp te i två muggar. Han ställde den ena framför mig.
– Honung?
– Ja.
– Citron?
– Lite.
Han satte sig bredvid mig.
Och av någon anledning mindes jag den där söndagen då Maria för första gången hade sagt den där meningen.
Då hade jag trott att hon försvarade mig.
Först senare förstod jag att hon egentligen talade till den kvinna hon själv hade varit trettio år tidigare.
Kanske ville hon inte heller förödmjuka sin son.
Kanske ville hon bara stoppa honom i tid.
Innan en dålig vana hinner bli en roll.
Innan rollen blir en regel.
Och innan regeln växer till ett äktenskap där den ena av två människor inte längre är en partner, utan bara den osynliga arbetsinsats som får allt att fungera.
Just då fick Erik syn på sin egen mugg på soffbordet.
Han reste sig, tog den och bar ut den till köket.
Jag sa ingenting.
Det behövdes inte.