Erik blev likblek, som om blodet lämnat ansiktet på ett ögonblick.
”Det där är omöjligt.”
Karin såg på honom med hård blick.
”Hon har ljugit för oss allihop. Och du slog sönder ditt äktenskap för en lögn.”
Erik behövde inte höra mer. Han rusade därifrån och körde raka vägen till Marias lägenhet. När hon öppnade dörren klev han in utan att vänta på en inbjudan.
”Säg sanningen.”
Maria lade armarna i kors över bröstet.
”Vilken sanning menar du?”
Hans röst var låg, men skar genom rummet.
”Är du gravid?”
Tystnaden som följde räckte som svar.
Till slut suckade hon irriterat och himlade med ögonen.
”Nej.”
Erik stirrade på henne, som om orden inte gick att ta in.
”Varför gjorde du det?”
”För att du aldrig hade lämnat Anna utan en tillräckligt stark anledning. Och din mamma hade aldrig släppt in mig i familjen på riktigt. Jag var tvungen att få saker att hända snabbare.”
”Och sedan då?” frågade han hest.
Maria ryckte på axlarna.
”Sedan hade vi väl skaffat ett riktigt barn. Vad skulle problemet vara?”
Illamåendet steg i honom.
Men avskyn riktades inte bara mot henne. Den träffade honom själv lika hårt.
Han hade bytt bort en kvinna som stått vid hans sida när han inte ägde någonting, mot en kvinna som behövt hitta på en graviditet för att hålla fast honom.
Utan att säga ett ord till vände han sig om och gick.
I flera timmar körde han runt utan mål. Gator, trafikljus och husfasader flöt ihop till en enda suddig massa. När kvällen började lägga sig över staden stod han till sist utanför Annas ateljé.
Genom fönstret såg han henne skratta tillsammans med några barn som satt runt ett bord och målade färgstarka fantasidjur. Håret hade hon satt upp slarvigt, förklädet var fläckigt av färg och i ansiktet fanns ett uttryck han inte hade sett sedan långt före deras bröllop.
Hon såg lycklig ut.
Utan honom.
Erik sänkte blicken.
För första gången förstod han något han så länge vägrat erkänna: Anna hade inte förlorat sitt liv när hon gick ifrån honom.
Hon hade fått tillbaka det.
Maria tänkte däremot inte lämna allt tomhänt.
Hon visste att Erik hade ett reservkort för nödsituationer, och hon kände dessutom till lösenordet till hans dator. Med en kopia av en gammal nyckel tog hon sig in i huset, hittade kortet och laddade ner filer där flera tveksamma ekonomiska transaktioner fanns dokumenterade — sådant Erik använt för att gömma undan tillgångar.
Därefter tog hon ut nästan 600 000 kronor.
Samma kväll ringde hon honom.
”Jag har filerna.”
Eriks röst förändrades direkt.
”Vad har du gjort?”
”Det jag behövde göra. Om du inte håller vad du lovade mig skickar jag allt till Anna, till din pappa och till vem som helst som kan tänkas bry sig.”
”Försöker du utpressa mig?”
”Kalla det ersättning.”
När samtalet bröts kändes det som om väggarna i arbetsrummet drogs närmare honom. Han stod kvar med telefonen i handen, oförmögen att röra sig.
Då märkte han att Lars Lindström stod i dörröppningen.
”Hur länge tänker du rätta till ett misstag genom att begå tio nya?”
Erik sänkte huvudet.
”Pappa…”
”Jag känner till överföringarna. Jag vet om de falska skuldebreven. Jag vet vad som hänt med Maria. Och nu sitter hon dessutom på en del av bevisen mot dig.”
”Jag har förlorat allt.”
Lars skakade långsamt på huvudet.
”Nej. Det finns fortfarande något mycket viktigare du kan förlora.”
Erik såg upp.
”Vad då?”
”Din sista möjlighet att sluta vara den man du har blivit.”
Lars lade en mapp på skrivbordet framför honom.
”Här finns allt som krävs för att visa att du försökte lura Anna. Om du tvingar mig kommer jag personligen att lämna över materialet till hennes advokat.”
Färgen försvann ur Eriks ansikte.
”Jag är din son.”
”Just därför ger jag dig en sista chans. Skriv under en rimlig uppgörelse. Ta ansvar för de påhittade skulderna som dina egna. För tillbaka det du har gömt undan. Och sluta straffa en kvinna för att hon hade mod nog att lämna dig.”
Erik svarade inte. Länge stod han bara tyst med blicken på mappen.
Till slut frågade han:
”Och företaget?”
Lars röst var iskall.
”Företaget är ingen belöning för att du beter dig anständigt.”
De orden krossade det lilla som fanns kvar av hans stolthet.
Nästa dag dök Maria upp i Lindström-gruppens lokaler. Hon gick rakt in i receptionen och började skrika att Erik hade övergett henne trots att hon väntade hans barn.
Alla i entrén hörde skandalen.
Bara några minuter senare kom Lars dit.
”Nu räcker det.”
Maria höjde hakan trotsigt.
”Jag har bevis på att er son har gjort olagliga ekonomiska affärer.”
Lars betraktade henne utan att blinka.
”Och vi har bevis på att ni har stulit pengar och försökt pressa honom.”
Hennes ansikte tappade färg.
”Det skulle ni aldrig våga.”
”Pröva.”
Han tog ett steg närmare.
”Den påhittade graviditeten hjälper er inte längre. Erik kommer att redovisa sina ekonomiska manipulationer i samband med skilsmässan. Ert USB-minne är därmed inte längre något vapen. Ni har bara ett val kvar: lämna tillbaka pengarna och försvinn, eller så låter vi juristerna ta hand om resten.”
Maria såg sig omkring.
Ingen kom till hennes försvar.
Två dagar senare, efter en uppgörelse, betalade hon tillbaka en del av pengarna och försvann ur deras liv.
Erik ringde själv upp Annas advokat. Han gick med på en öppen och rättvis fördelning av tillgångarna.
Några månader därefter vann skilsmässan laga kraft.
När de lämnade byggnaden efter att de sista dokumenten undertecknats såg Erik ut som om han hade åldrats flera år på mycket kort tid.
”Anna.”
Hon stannade, men vände sig inte helt mot honom.
”Förlåt mig.”
Det fanns ingen överlägsenhet kvar i hans röst. Bara trötthet.
Anna såg på honom en stund.
”Jag förlåter dig”, sade hon. ”Men förlåtelse betyder inte att jag kommer tillbaka.”
Erik svalde hårt.
”Jag vet.”
”Jag hoppas att du en dag verkligen förstår varför allt det här hände.”
”Jag tror att jag redan har börjat förstå.”
Anna gick därifrån utan att se sig om.
Hon kände ingen triumf.
Det hon kände var ro.
Ateljén växte snabbare än hon hade vågat hoppas. Efter bara några månader behövde hon anställa två lärare till. Barnkurserna fylldes först, sedan började även vuxna höra av sig. Så småningom startade hon kvällskurser och öppnade ett litet galleri där eleverna kunde visa upp sina arbeten.
Lars Lindström och Karin kom till invigningen.
Lokalen var full av tavlor, skulpturer, keramik och färgdoft. Barn sprang mellan borden, vuxna stod med kaffekoppar i händerna och Anna rörde sig genom rummet med samma lugn som en människa som äntligen hittat sin plats.
Lars stannade framför henne.
”Jag är stolt över dig, min dotter.”
Anna fick anstränga sig för att inte börja gråta.
Även Erik förändrades med tiden, om än långsamt. Hans far gav honom inte tillbaka ledningen för företaget. I stället fick han arbeta som chef för en liten avdelning, tillsammans med människor som tidigare hade varit underställda honom.
I början protesterade Erik. Han tyckte att det var förödmjukande, att alla såg honom som ett varnande exempel, att han hade fallit för långt.
Men med tiden tystnade invändningarna.
Han började komma tidigt till arbetet, och han besökte sina föräldrar oftare.