– Är han herre i huset eller inte? Det är bara att slå näven i bordet och sätta punkt! Man kan inte gå omkring och snegla på alla andra hela tiden. Vissa sitter här och blåser upp sig, som om de själva hade dragit in alla miljonerna. Det är hög tid att visa vem som faktiskt försörjer både hemmet och företaget.
Runt bordet utbytte gästerna besvärade blickar. Alla kände hur luften tätnade, men faster Maria tog genast sin systers parti.
– Precis så är det, Erik. Blod är ändå tjockare än vatten. Man hjälper de sina, och utomstående får lära sig var gränsen går. En man ska vara den som håller i rodret, både hemma och på jobbet.
Anna ställde ner sitt glas. Ljudet när glasbottnen slog mot den blanka bordsskivan blev oväntat hårt, nästan vasst, och fick samtalet att tvärdö.
– Ni har rätt i en sak: familjefrågor bör redas ut öppet, sade hon lågt men med en tydlighet som skar genom tystnaden. Hon såg rakt på sin svärmor. – Så låt oss en gång för alla reda ut vem som försörjer det här hushållet och vem som egentligen kom till dukat bord.
– Anna, inte inför alla… vi kan prata om det sedan, viskade Erik hastigt, och färgen försvann ur hans ansikte. – Mamma hetsade bara upp sig. Hon menade inte så.
– Jo, Erik. Just nu passar alldeles utmärkt. Anna höjde inte rösten, men det blev så tyst i rummet att man nästan kunde höra hur ljusen fladdrade. – Din mamma har i fem års tid påmint mig om mitt ”obefintliga bidrag” och om din fantastiska affärsbegåvning. Jag tror att släkten skulle må bra av att få se hur det faktiskt ligger till.
Hon reste sig lugnt från bordet, gick ut i hallen och kom tillbaka efter någon minut med en tjock lädermapp som hon hade hämtat från arbetsrummet. Hon lade den framför sig och öppnade långsamt fliken.
– Här är ett färskt registreringsutdrag från Bolagsverket, digitalt bestyrkt, sade Anna och placerade det första papperet mitt på bordet, rakt framför svärmoderns tallrik. – ByggLeveransgruppen AB. Ensam ägare: jag, Anna. Aktiekapitalet, samtliga tillgångar, lagren, fordonsparken med tolv lastbilar och markområdena ägs av bolaget. Och bolaget grundades tre år innan Erik och jag gifte oss.
Svärmodern knep ihop läpparna med en min av avsmak och kastade inte ens en blick på dokumentet.
– Några papper kan vem som helst vifta med. Vad som står i register och hos myndigheter betyder inte allt. Alla vet att män ofta skriver över tillgångar på sina fruar för att minska skatten eller slippa problem vid kontroller. Försök inte prata bort saken. Det är Erik som sköter verksamheten!
– Erik är anställd som verkställande direktör enligt ett vanligt anställningsavtal, fortsatte Anna och drog fram nästa ark. Hon sköt det mot Lars, som satt alldeles stum. – Han har en fast månadslön och bonus kopplad till kvartalets försäljningsmål. Han äger inte en enda aktie, inte en enda procent av företaget, och har aldrig gjort det.
Faster Maria tappade hakan och lät blicken rusa mellan sin systerson och sin syster, som blivit kritvit i ansiktet. Lars tog mekaniskt upp handlingen och började läsa de torra raderna med stämplar och underskrifter.
– Erik… är det sant? Svärmoderns röst hade på ett ögonblick förlorat all sin befallande styrka och brast förrädiskt. – Säg något! Säg att hon ljuger! Du berättade ju själv hur du byggde upp allt, hur du tog lån, hur du reste det här huset!
Erik satt hopsjunken, med huvudet indraget mellan axlarna, och vred nervöst vigselringen runt fingret. Den välputsade självsäkerheten han nyss burit som en kostym var borta. Kvar framför gästerna satt bara en förvirrad man som oväntat hade blivit avslöjad efter flera års lögn.
– Mamma, varför var du tvungen att dra in Lars i det här… mumlade han dovt utan att lyfta blicken från tallriken. – Jag bad dig ju att inte lägga dig i företagets angelägenheter. Allt fungerade ju som det var.
– Så det är alltså sant? utbrast faster Maria och slog ut med händerna. I hennes ansikte syntes en besvikelse hon inte ens försökte dölja. – Och för oss har ni hela tiden målat upp en helt annan bild.