att han var en storföretagare, miljonär, en man som byggt upp allt själv från ingenting! Och i själva verket har han alltså bara levt gott på sin fru och sprungit hennes ärenden?
– Erik har fått en fullt rimlig lön för det arbete han faktiskt utfört, svarade Anna utan att höja rösten och tog fram det sista papperet ur mappen. – Men på senare tid verkar han ha fått för sig att företagets konton kan användas till hela hans släkts privata nycker, och att tjänstebilarna kan delas ut till folk som inte bidrar med någonting. I går gick jag igenom bokföringen internt och hittade återkommande överskridanden i representationskostnaderna för de senaste tre månaderna.
– Anna, sluta med den här föreställningen! försökte Erik fräsa ifrån, men rösten brast och blev tunn och ynklig. – Du förödmjukar mig inför hela familjen! Vi är faktiskt man och hustru!
– Du förödmjukade dig själv när du lät din mor trycka ner mig i mitt eget hem, trots att du mycket väl visste vems pengar som betalar kostymerna du bär och telefonerna du köper, sade Anna och sköt fram en penna och beslutet mot honom. – Det här är beslutet från bolagets enda ägare om att entlediga verkställande direktören i förtid, med hänvisning till aktiebolagslagen och ditt anställningsavtal. Slutavräkningen får du på ekonomiavdelningen på måndag.
En så kompakt tystnad lade sig över rummet att droppandet från kökskranen plötsligt hördes tydligt.
Svärmodern satt vit som krita. Den annars oklanderliga frisyren hade tappat formen, och händerna som krampaktigt höll i dukens kant darrade så fint att hennes panik inte gick att dölja. Hela det luftslott hon byggt av högmod, skryt och påhittad förnämitet rasade samman på ett ögonblick, mitt framför de närmaste släktingarna.
– Det vågar du inte, viskade hon och försökte få tillbaka sin vanliga överlägsna ton, men det enda som fanns kvar i rösten var rädsla. – Du har ingen rätt att kasta ut din man på gatan! Ni har levt tillsammans i fem år! Han har gett sitt liv åt dig!
– Jo, den rätten har jag, svarade Anna lugnt och stängde mappen med ett mjukt klick från magnetlåset. – Och för tydlighetens skull: den här lägenheten köpte jag innan vi gifte oss, så det finns ingenting för oss att dela. Nu ber jag samtliga gäster att lämna mitt hem. Middagen är över.
Lars var den förste som reste sig från bordet. Han sa inte ett ord, gav sin kusin en blick fylld av förakt, fnös kort och gick mot hallen utan att ens säga adjö. Efter honom skyndade faster Maria, fumlande med sin väska och med blicken fäst i golvet. Det var uppenbart att hon brann av iver att sprida den sensationella nyheten till alla bekanta så fort hon kom därifrån.
Erik försökte fortfarande säga något. Han for fram och tillbaka i hallen, grep tag i Annas händer och lovade att han skulle sätta sin mor på plats, bara hon tog tillbaka beslutet om uppsägningen. Men Anna svarade inte. Hon öppnade bara ytterdörren och ställde ut hans resväska i trapphuset, den hon hade packat redan på morgonen innan gästerna kom.
En halvtimme senare sänkte sig äntligen verklig tystnad över den rymliga lägenheten. Anna plockade undan de orörda tallrikarna i lugn takt, bar ut disken till diskhon och slog sedan upp fönstret på vid gavel. Den svala kvällsluften strömmade in och sköljde bort den kvava stämningen som blivit kvar efter dem.
Nästa dag ringde telefonen nästan oavbrutet. Det var svärmodern. Först kom hot om domstol och förbannelser, därefter förvandlades ilskan till gråtande vädjanden. Hon bad Anna förlåta en dum gammal kvinna, inte förstöra hennes sons liv och låta honom få tillbaka sin gamla tjänst, eftersom han utan den inkomsten inte skulle kunna betala lånet på sin representativa bil.
Anna svarade bara en enda gång.
– Ni hade rätt, sade hon stilla i luren. – Kvinnor utan hemgift, sådana som jag, borde förstås inte gifta in sig i så fina familjer. Låt nu er begåvade son bygga upp sitt eget företag från grunden. Och ni kan ju hjälpa honom med er rika hemgift.
Sedan tryckte hon bort samtalet och blockerade numret för alltid.