utan minsta darrning. Inom henne fanns bara ett tomrum, kyligt och märkligt stilla.
När allt var färdigt hade klockan blivit elva. Anna lade de tomma flaskorna längst ner i soporna, knöt ihop påsen ordentligt och bar ut den till containern.
Erik dök upp vid ettiden på natten, berusad och tung i kroppen. Han föll i säng utan att ens fråga hur hon mådde. Anna lade sig bredvid honom och sov djupt, utan drömmar.
På morgonen den trettioförsta hade Erik bråttom redan i hallen.
— Skynda dig nu, var är maten? Mamma sa att jag skulle komma med den till lunch, de ska börja duka.
Han ryckte åt sig kassarna och bar ut dem till bilen. Bagageluckan slog igen med en smäll. Sedan vände han sig om och ropade:
— Så där, nu åker jag! Du klarar dig väl här själv på något sätt!
Han önskade henne inte ens gott nytt år.
Anna höjde handen till avsked och såg bilen försvinna runt hörnet.
Sedan gick hon tillbaka in, bryggde kaffe och slog på tv:n. Hela dagen blev hon kvar i soffan. Lägenheten låg tyst omkring henne, och lugnet kändes nästan overkligt. Maria ringde tre gånger och bad henne komma över, men Anna tackade nej varje gång. Hon ville vara ensam.
Vid tolvslaget skålade hon med sitt glas mousserande mot tv-skärmen, där nyårshälsningen till landet sändes. Efteråt satte hon sig vid fönstret och följde fyrverkerierna. Ljuset sprack över staden i korta, färgstarka bloss.
Klockan två på natten började mobilen vibrera häftigt.
— VAD FAN HAR DU HAFT I MATEN?!
Erik skrek så högt att hon höll telefonen en bit från örat.
— Vad har hänt?
— DET ÄR KAOS HÄR! Alla sitter på toaletten! Mamma, syrran, alla gästerna! Barnen gråter, folk kräks, ingen kan ta sig härifrån! Syrrans man gjorde på sig precis vid bordet! Alla har åkt, hela firandet är förstört! Vad har du gjort?!
Anna tog en liten klunk ur glaset.
— Jag lagade allt precis som Margareta bad om. Hemlagat, med omtanke. Tydligen tål era kroppar inte längre mat från främmande människor. Du sa ju själv att ni har er egen krets.
— Du gjorde det… med flit?
Rösten sprack på slutet.
— Jag är bara kocken, Erik. Den som passar i köket, minns du? Den enkla lilla människan som duger där. Det var vad din mamma sa på vårt bröllop. För tolv år sedan.
Det blev tyst i luren. Till sist hörde hon hur Erik drog efter andan för att ställa nästa fråga.