— Var tänker du…
— Det spelar ingen roll. Det enda som betyder något är att jag äntligen har förstått var jag hör hemma. Och det är i alla fall inte i er familj.
Anna reste sig och gick fram till fönstret. Fyrverkerierna fortsatte att blixtra över himlen.
— Förresten, gott nytt år. Det kom du aldrig ihåg att säga till mig.
Hon bröt samtalet och lade mobilen med skärmen nedåt på bordet.
Erik kom tillbaka på morgonen den andra januari. Han såg skrynklig ut, som om han inte sovit alls, och ansiktet hade en grå, trött färg.
— Mamma ligger på sjukhus. Uttorkning. Maria vägrar prata med mig. Gästerna åkte hem allihop, inte ens ett hej då fick vi, mumlade han och stirrade ner i golvet. — Det var en mardröm. En nyårsfest med biverkningar.
Anna stod vid fönstret med sin kaffekopp mellan händerna.
— Det var ju tråkigt.
Han lyfte blicken mot henne.
— Tycker du verkligen att det här är normalt?
— Och du tycker att det är normalt att låta sin fru behandlas som tjänstefolk i tolv år? Att hon inte får sitta vid samma bord som din familj? Att hon ska lägga sina sista pengar på mat åt människor som ser ner på henne?
Erik svarade inte.
— Vet du vad det mest absurda är? Jag hade kunnat förlåta dig. Om du bara en enda gång hade stått på min sida. Om du en gång hade sagt till din mamma att jag är din hustru, inte någon kökspersonal. Men du teg. I tolv år teg du.
— Jag förstod inte att det betydde så mycket för dig…
— Nej. Just det. Du förstod inte. För du tänkte aldrig på mig över huvud taget.
Hon tog ner hans jacka från kroken och räckte den till honom.
— Klä på dig. Åk till din mamma, hon mår dåligt. Under tiden ska jag fundera på om jag behöver en man som bara ser en kock när han tittar på mig.
Erik tog jackan. Han stod kvar en stund med halvöppen mun, som om orden fastnat någonstans på vägen. Sedan klädde han på sig och gick.
Anna låste dörren efter honom och lutade sig mot karmen. Tystnaden i lägenheten var bedövande. Men den här gången tryckte den inte ner henne. Den kändes lätt, nästan ren, som om något tungt äntligen hade glidit av hennes axlar.
Utanför fönstret låg dagen klar, kall och stilla. Det nya året hade bara börjat. Och den här gången tillhörde det henne.