— Anna! Var är maten? Jag gav dig ju en lista!
Erik kom in direkt efter henne. När han fick syn på det tomma bordet mörknade ansiktet, som om blodet rusade upp i kinderna.
— Har du blivit fullständigt galen, Anna? Folk har kommit hit för att fira vår bröllopsdag, och du har inte ställt fram någonting!
Hans röst dånade genom hela lägenheten. Gästerna sänkte blickarna mot tallrikarna, låtsades kontrollera sina mobiler eller stirrade ut genom fönstren — vart som helst, bara inte mot uppträdet framför dem.
— Vad håller du på med? Är du inte klok?
Anna svarade inte genast. Hon lät tystnaden ligga kvar en stund, ställde sedan ner glaset på bordet och sade lågt:
— Det här är min överraskning.
Det blev alldeles stilla, som om ett tungt draperi fallit ner mellan dem.
— För att hedra vår årsdag meddelar jag att jag vill skiljas, fortsatte hon och drog av sig vigselringen. Hon lade den på den vita duken. Metallen slog emot porslinet med ett litet, klart klingande ljud. — Jag går härifrån. I dag. Nu.
Erik öppnade munnen, stängde den igen och gapade sedan på nytt.
— Du… inför alla? Du gör en sådan här cirkus när vi har gäster?
— Jag gör sanningen synlig, sade Anna och tog väskan hon redan hade packat. — I sju månader har jag varit er obetalda hemhjälp. Jag har lagat mat, tvättat, städat. Från fem på morgonen till midnatt. Och du frågade inte en enda gång hur jag mådde. Du hjälpte aldrig till. Du utnyttjade bara att jag fanns där. För er båda var jag bekväm. Inget mer.
Karin, en av Marias väninnor, dolde ett kort fnysande bakom handen. Helena nickade nästan omärkligt.
— Kära lilla Anna, vänta nu, vi kan väl prata om det här, sade Maria och tog ett steg närmare med sina perfekt manikyrerade händer utsträckta. — Du är bara utmattad, det förstår jag. Vi kan anställa någon som hjälper till. Eller hur, Erik?
— För sent, svarade Anna och gick mot hallen.
Erik kastade sig efter henne och grep tag om hennes armbåge.
— Stanna! Du kan inte bara gå så där!
— Jo, sade hon och drog sig loss. — Titta själv.
Hon öppnade ytterdörren. Bakom sig hörde hon Eriks panikslagna röst i telefonen:
— Hallå, restaurangen? Jag behöver leverans för åtta personer, omedelbart! Nu direkt! Jag betalar vad som helst, bara det går fort!
Anna stängde dörren efter sig och klev ut i trapphuset. Där tog hon fram mobilen och skrev till Sofia: ”Kan jag komma till dig?”
Svaret kom nästan genast: ”Kom hit, din idiot. Det var på tiden.”
Anna bodde hos Sofia i en vecka. Hon sov på en tältsäng, gick till jobbet, kom tillbaka och satt sedan bara tyst vid fönstret. Sofia trängde sig inte på med frågor.
Erik ringde i tre dagar. Först skrek han, krävde att hon skulle komma hem och kallade henne otacksam. Sedan förändrades rösten; han bad, lovade att allt skulle bli annorlunda. Anna lyssnade utan att säga något och avslutade samtalen. På fjärde dagen kom ett meddelande: ”Mamma har blivit sängliggande. Hon mår verkligen dåligt. Är du nöjd nu?”
Anna blockerade numret.
Däremot skrev Helena, samma gäst som hade suttit vid bordet den kvällen: ”Anna, förlåt att jag stör. Du gjorde rätt. Jag levde trettio år med en likadan svärmor. Jag vågade aldrig gå. Du är modig.”
Sedan hörde Karin av sig. Därefter ännu någon annan. Alla skrev i grunden samma sak: att Anna hade gjort rätt.