En vecka senare kom Sofia hem från affären och berättade att hon hade stött på Erik. Han hade stått där med en kundvagn fylld av frysta dumplings, färdigmat och annat som bara behövde värmas. Han såg sliten ut, sa hon. Skjortan skrynklig, ansiktet grått, ögonen röda av trötthet.
— Jag frågade hur det var med honom, berättade Sofia. Han muttrade att hans mamma faktiskt är sjuk nu, att hon inte orkar någonting. Så han måste laga mat, städa och sköta jobbet samtidigt. De har tagit in någon ett par timmar ibland, men det blir för dyrt. Han har redan sålt bilen. Fisket har han lagt ner helt. Han hinner inte med något längre.
Anna hörde på utan att avbryta. Inom henne rörde sig nästan ingenting. Ingen skadeglädje. Ingen medömkan heller. Bara en stilla, oväntad lättnad.
— Han undrade var du håller hus, fortsatte Sofia. Och bad mig säga att om du kommer tillbaka, då ska allt bli annorlunda.
Anna skakade långsamt på huvudet.
— Det blir det inte. Skillnaden är bara att han nu förstår vad allt jag gjorde faktiskt var värt.
Ytterligare en vecka gick. Då hyrde Anna ett litet rum i en delad lägenhet nära skolan. Tio kvadratmeter, inte mer. Köket delades med andra. Fönstret vette mot en innergård där duvorna kuttrade och pickade efter smulor. Det var enkelt, nästan torftigt. Men det var hennes.
Hon satt på sängen och lät blicken vandra över de kala väggarna. På golvet stod resväskan med kläderna hon hade tagit med sig. Hela hennes gamla liv fick plats där.
Mobilen surrade till. Ett okänt nummer. Meddelandet löd: ”Anna, det är Maria. Förlåt. Jag förstod inte vad jag gjorde. Kom tillbaka. Jag ska ändra mig.”
Anna läste orden en gång. Sedan raderade hon dem och lade telefonen på fönsterbrädan.
Utanför strödde en gammal kvinna ut brödsmulor, och duvorna samlades i en grå, flaxande klunga. De trängdes, knuffades och kuttrade så att gården fylldes av liv. Luften bar doft av höst, våt asfalt och någon annans middag från det gemensamma köket. Den luktade inte av Marias parfym eller av hennes ändlösa migrän. Den luktade inte av Erik, han som aldrig hade lärt sig att se.
Anna öppnade fönstret ännu mer. Kylan slog mot hennes ansikte. Hon drog in luften djupt, ända ner i lungorna.
För första gången på sju månader gick hon och lade sig klockan åtta på kvällen av en enda anledning: hon ville det. Inte för att kroppen gav upp av utmattning, utan för att hon kunde. Ingen skulle väcka henne och kräva att skjortor skulle strykas. Ingen skulle säga att hon inte ansträngde sig nog. Ingen skulle längre använda hennes tålamod som ett bevis på svaghet.
Nästa morgon vaknade hon av solljuset. Det var lördag. Hon behövde inte stiga upp. Hon kunde somna om, gå ut en stund eller bara ligga kvar under täcket. Valet var hennes, vilket det än blev.
I köket stod grannen, Ingrid, en kvinna i femtioårsåldern, och kokade vatten.
— Vill du ha te?
— Tack, gärna.
De satt tysta vid bordet. Utanför hördes duvorna, bilarna och någon som grälade nere på gården. En alldeles vanlig morgon. Främmande, på sätt och vis. Men hennes.
Anna drack upp teet och sköljde ur muggen. Sedan såg hon sin spegelbild i fönsterglaset. Blek, osminkad, håret ostyrigt efter sömnen. Helt vanlig.
Fri.
Levande.
Hon log.