Innan Erik och jag ser till att du blir tyst på allvar. Och lägg det på minnet, en gång för alla: i den här familjen är det jag som står överst. Jag är den som leder. Allt blir precis som jag säger.”
Hon stötte ett finger hårt mot Saras bröst.
”Och det där lilla kyffet du kallar lägenhet… det är bara inträdesavgiften till vår släkt. Betalningen för att vi över huvud taget tog emot en sådan som dig. Så försök inte spela märkvärdig. Lär dig din plats, din dumma höna!” skrek Margareta.
Sara ryggade tillbaka som om orden hade träffat henne i ansiktet. Skammen brände, ilskan kokade, förnedringen fastnade som en hård klump i halsen.
Då syntes Erik i dörröppningen.
Han stod lutad mot karmen, alldeles stilla, och hans ansikte avslöjade ingenting. Men ögonen… de var mörka, blanka och tomma, som hos en gädda som just fått syn på sitt byte.
Han hade hört allt. Varenda ord.
”Mamma”, sade han lågt, nästan mjukt, och just därför lät det ännu mer skrämmande. ”Har det slagit slint fullständigt för dig? Är det vårkänslor som spårat ur, eller har du fått en istapp i huvudet från sjätte våningen? Vad fan är det du står och säger?”
Margareta frustade, övertygad om att hans ton betydde att han stod på hennes sida.
”Min son! Förklara för henne hur saker fungerar här! Jag säger bara sanningen rakt ut! Du är mannen i huset! Jag är familjens överhuvud! Lägenheten är vår nu, familjens!” Hon kastade en föraktfull handrörelse mot Sara. ”Och den där kan hålla sin fiskmun stängd och göra sig osynlig!”
Erik sköt sig långsamt bort från dörrkarmen. Han höjde inte rösten. Tvärtom sänkte han den, tills den blev ett raspande, farligt viskande.
”Nu räcker det, mamma. Föreställningen är slut. Du har gått över varenda gräns som finns. Du har uppenbara problem med verkligheten. Nu tar du på dig ytterkläderna och går härifrån. Själv, eller buren över min axel — välj. Och säger du ett ord till ringer jag ambulansen, så får de komma med lugnande för akutfall. Jag skämtar inte.”
Hans mor stod som förstenad.
”Erik?! Jag är din mor! Ditt eget kött och blod! Och du väljer den där…”
”Ja, du är min mamma”, avbröt han henne, och för första gången bar hans röst en hård, kall klang.