”Och nyss kallade du min fru för en värdelös gås och började rota bland hennes underkläder. Klä på dig. Dörren är där.”
Då brast allt på riktigt. Margareta gav ifrån sig ett tjut, rått och skärande som från ett skadat djur, och höjde handväskan mot honom.
”Otacksamma unge! Jag har fött upp dig! Hon har förhäxat dig, fattar du inte det?”
Erik svarade inte. I stället tog han ett fast grepp om hennes armbåge och axel och vände henne mot hallen. Det var inte ursinnig brutalitet, inte ett okontrollerat raseri, utan något mycket mer obevekligt: en kall, stadig beslutsamhet som inte gick att rubba. Hon sparkade bakut, slet i honom och skrek osammanhängande ord om gift, förbannelser och att Sara hade förstört honom. Klackarna rispade mot golvet medan han förde henne framåt.
Sara stod kvar med handen pressad mot munnen. Hon såg på medan hennes man — hennes varma, lättsamma, alltid skrattande Erik — utan att tveka avlägsnade den person som så många betraktade som oantastlig: sin egen mor. Hans ansikte var blekt, men rörelserna var lugna, exakta och skoningslösa.
När ytterdörren slog igen kapades hennes hysteriska skrik tvärt. Efteråt föll en tystnad över lägenheten som nästan dånade. Den var så kompakt att det pep i öronen.
Erik vände sig långsamt om. Bröstkorgen hävde sig tungt, och handen som nyss hållit fast Margareta darrade svagt. Hans blick sökte Saras, som om han väntade sig att finna skräck där, eller kanske fördömande.
”Hur är det med dig?” fick han fram.
All vrede hade runnit ur honom. Stålet i rösten var borta. Kvar fanns bara trötthet, oro och en nästan pojkaktig osäkerhet.
Sara gick fram till honom. Hon rusade inte; hon tog de få stegen långsamt. Hon mötte hans välbekanta ögon, som just nu såg nakna och försvarslösa ut. Och hjärtat, som för bara en stund sedan hade dunkat av rädsla och ilska, fylldes plötsligt av en mjuk, varm galenskap som nästan fick henne att skratta.
”Det är bra”, sade hon lågt och lade handen mot hans bröst. Under hennes fingrar slog hans hjärta vilt. Sedan slog hon armarna om honom, hårt, gömde ansiktet mot hans hals och viskade med en röst där både tårar och ett skratt skälvde:
”Tack, min hjälte. Nu är det här verkligen vårt hem.”