En lång stund satt hon bara där och samlade sig, innan hon till slut lyfte blicken.
— Jag har tänkt mycket de senaste dagarna, började hon. Ingrid var här och pratade med mig, och flera andra har också sagt saker som jag kanske borde ha lyssnat på tidigare… Jag har förstått att jag hade fel.
Lena och Erik utbytte en snabb blick. Ingen av dem hade varit beredd på de orden.
Margareta drog efter andan.
— Sanningen är att jag var rädd för att förlora min son. Du är mitt enda barn, Erik. Jag har levt så mycket genom dig, gjort så mycket för dig… Och när du kom in i bilden, Lena, blev jag skrämd. Jag trodde att jag inte längre skulle betyda något.
— Mamma, du kommer aldrig att vara oviktig för mig, sa Erik lågt.
— Det förstår jag nu. Men då kändes det som om du gled ifrån mig. Som om jag blev lämnad kvar. Så jag började kämpa emot. Dumt, eller hur?
Ett blekt, sorgset leende for över hennes ansikte.
— Jag har en väninna, Sofia. Hennes son gifte sig också. Hon sa gång på gång att jag inte skulle lägga mig i ert liv, att jag måste låta er bygga något eget. Men jag ville inte höra. Jag tyckte att hon var kall, nästan likgiltig som mor. I själva verket var hon klok. Hon har en fin relation till sin svärdotter, och barnbarnen älskar henne.
Margareta vände sig mot Lena. Nu darrade rösten.
— Förlåt mig, Lena. Jag har betett mig fruktansvärt. Jag kallade dig för ”den där”, jag sårade dig, tryckte ner dig och behandlade dig ovärdigt. Jag skäms.
Lena visste inte genast vad hon skulle säga. Efter tre år av hårda ord och ständiga pikar var det svårt att bara öppna hjärtat och tro på förändringen.
— Jag… kan förstå hur ni kände, Margareta, sa hon försiktigt. Kanske hade jag också blivit rädd om jag varit i er situation.
— Försvara mig inte, avbröt Margareta mjukt. Det var jag som gjorde fel. Jag vill be om förlåtelse. Av er båda. Och om ni kan ge mig en möjlighet, ska jag försöka bli annorlunda.
Erik reste sig och gick fram till henne.
— Självklart, mamma, sa han och lade armarna om henne. Vi är familj. Alla tre.
Margareta brast i gråt mot hans axel.
— Jag var så rädd att jag hade förlorat dig…
Lena reste sig också. Efter en kort tvekan lade hon handen på sin svärmors axel.
— Ingen har förlorat någon, sa hon stilla. Vi behövde bara tid för att hitta rätt plats för varandra.
Margareta såg upp på henne med våta ögon.
— Du är en god människa, Lena. Jag är glad att min son har fått en sådan hustru. Jag menar det.
De blev sittande tillsammans en lång stund. De drack te, pratade lågmält och för första gången på tre år fanns varken anklagelser eller förebråelser mellan dem.
Efter en stund harklade sig Margareta.
— Och när det gäller er semester… åk. Ni behöver få vila. Jag kan titta till lägenheten under tiden. Vattna blommorna om det behövs.
— Tack, mamma, sa Erik med ett varmt leende.
— Det finns en sak till.
Hon öppnade sin väska och tog fram ett kuvert, som hon lade på bordet.
— Det här är till er. Till resan.
— Mamma, det behövs verkligen inte, började Erik, men Margareta höjde handen.
— Jo. Låt mig göra det. Se det som en ursäkt. Och som en bröllopsgåva, även om den kommer alldeles för sent.
I kuvertet låg 1 500 kronor.
— Margareta, det här är för mycket, protesterade Lena.
— Nej. Ingenting är för mycket just nu. Ni har redan betalat tillbaka så mycket till mig för den där kontantinsatsen… Jag vill att vi börjar om utan gammalt groll. Utan skulder mellan oss.
När Margareta hade gått satt Lena och Erik länge kvar tätt intill varandra i soffan. Lägenheten kändes märkligt stilla, men inte längre tung.
— Jag kan knappt förstå att det här faktiskt hände, viskade Lena.
— Inte jag heller, svarade Erik. Men jag är glad. Verkligen glad att det slutade så här.
— Tror du att hon menar allvar? Att hon faktiskt kommer att förändras?
Han funderade en stund.
— Jag vet inte. Men hon vill försöka. Och då måste vi nog låta henne få den chansen.
Lena nickade långsamt.
— Kanske kan vi bjuda hem henne någon helg när vi har kommit tillbaka.
Erik såg förvånat på henne.
— Menar du det?
— Ja… Hon anstränger sig. Och hon är din mamma. Hon hör till vår familj.
Erik kysste henne ömt.
— Tack. För ditt tålamod. För att du försökte förstå. Och för att du aldrig tvingade mig att välja.
— Jag skulle aldrig ställa dig mellan mig och din mamma. Det vore grymt. Jag ville bara att hon skulle respektera oss.
— Och det gjorde du möjligt.
— Vi gjorde det, rättade Lena honom. Tillsammans.
Tre dagar senare reste de till Gotland. Margareta följde dem till flygplatsen, med hembakade kakor i en liten burk som matsäck. När det var dags att säga hej då omfamnade hon Lena, lite stelt först, men sedan varmt och uppriktigt.
— Vila ordentligt nu, barn, sa hon. Och ta hand om varandra.
På planet satt Lena vid fönstret och såg marken sjunka undan under dem. Hon tänkte att ibland krävs det en kris för att människor verkligen ska bli en familj. Och att respekt aldrig kan tvingas fram. Den måste förtjänas — från båda håll.