Han sov dessutom oroligt. Nätterna igenom vred han sig i sängen, reste sig för att dricka vatten och kunde sedan bli stående länge vid fönstret, som om han väntade på något ute i mörkret.
Anna började till slut tänka det som hon helst inte ville tänka.
Tänk om det fanns någon annan?
Den tanken gjorde henne plötsligt alldeles tung inombords.
En morgon öppnade hon köksskåpet för att ta fram några burkar. Då upptäckte hon att mappen var borta. Hon flyttade undan varje burk, kände bakom dem, gick igenom hyllorna intill, men den fanns ingenstans. Ändå mindes hon tydligt hur Erik själv hade lagt den just där, medan hon stod bredvid.
Samma kväll frågade hon honom rakt ut. Han satt i soffan, som vanligt med blicken fastklistrad vid sin telefon.
– Mappen med pappren till lägenheten är borta, sa hon spänt. Har du flyttat den någonstans?
Han lyfte inte ens huvudet.
– Kanske, mumlade han. Jag kan leta sen.
Anna vände sig mot fönstret. Utanför hade skymningen redan lagt sig. Hon tvivlade inte längre på vem som tagit handlingarna. Det måste ha varit Ingrid. Men Erik verkade antingen inte se vad som pågick, eller också brydde han sig inte.
Det kändes som om golvet under henne sakta gav vika, ljudlöst och obönhörligt, och det fanns ingenting att hålla sig fast vid.
Till slut bestämde hon sig.
När Ingrid hade gått över till grannkvinnan för att se på sin serie satte sig Anna mitt emot Erik och sa med låg, pressad röst:
– Erik, vi har en kamera i köket bakom brödlådan. Det försvinner pengar ur min plånbok. Mina stövlar är borta. Pappren till lägenheten har också försvunnit. Jag orkar inte längre leva så här.
Hon hade redan hunnit förbereda sig på det värsta. Att han skulle försvara sin mor igen, precis som den gången med tabletterna. Att hon skulle bli tvungen att resa sig och gå.
Men Erik lade ifrån sig mobilen på bordet. För första gången på flera veckor såg han henne rakt i ögonen. Sedan vände han skärmen mot henne.
– Jag vet om kameran, sa han. Mamma berättade att hon hade satt upp den, påstod att hon bara ville hålla lite koll på dig. Samma kväll öppnade jag appen. Då såg jag att det fanns två enheter, inte en. Den andra visade sig vara köket. Jag har gått igenom inspelningarna i tre veckor.
Anna hann inte riktigt ta in vad han sa innan han redan spolade tillbaka. På den lilla skärmen flimrade deras kök förbi. Där stod Ingrid vid bordet och öppnade Annas plånbok, drog ut sedlar och stoppade dem i fickan. I nästa klipp, filmat av den andra kameran, bar Ingrid ut sin svärdotters stövlar genom dörren.
Sedan kom ännu en inspelning: sökandet efter dokumenten, hylla efter hylla, burk efter burk.