Anna hade förstås inte minsta avsikt att ställa sig och handtvätta någonting. I stället tryckte hon en plastpåse i handen på sin mans syster och upplyste henne torrt om att det fanns en tvättstuga i huset bredvid. Maria ryckte bara på axlarna och slog sig sedan ner vid bordet som om ingenting hänt.
— Ni har det rätt fint här, konstaterade hon med munnen full av korv. Snygg renovering, dyra möbler… Varifrån kommer alla pengar?
— Förlåt, vad sa du? Anna trodde först att hon hade hört fel.
— Jag undrar var ni har fått råd ifrån. Erik gnäller ju jämt över att han inte har några pengar. Ändå bor ni mitt i stan, i en sådan här våning!
Det började hetta bakom Annas panna. Hon var nära att explodera, men höll igen. Bland Eriks släktingar fanns trots allt människor hon respekterade, och Maria var precis den sortens person som kunde sprida vilka vidrigheter som helst.
— Det finns faktiskt ett hemligt ställe, sa Anna långsamt.
Gästerna lutade sig genast framåt. Anna lät tystnaden dra ut på tiden innan hon tydligt, nästan stavelse för stavelse, sade:
— Skaffa er ett jobb.
— Vi jobbar, lilla vän! svarade Maria förnärmat. Men på ärligt arbete blir man inte rik. Ni verkar däremot ha det ganska bra, så någonstans måste det ju rinna in lite extra. Dela med er till familjen, så behöver vi inte säga något till någon.
Anna slog ner muggen i bordet så hårt att det skallrade.
— Nu räcker det, Erik! Antingen beställer du en taxi åt din syster, eller så får du själv passa upp på och roa dina släktingar. Jag går och lägger mig. Och om någon väcker mig ringer jag polisen.
Länge låg hon vaken och hörde dämpade röster, steg och skrammel från köket. Till slut ställde hon väckarklockan på sex och somnade.
Precis som Anna hade anat blev Maria och hennes ”pojkar” kvar över natten. Någon lust att möta den där oberäkneliga kvinnan på morgonen hade hon inte, så hon gjorde sig i ordning så tyst hon kunde och åkte till jobbet. Erik både ringde och skrev, men Anna svarade inte. Hon njöt av lugnet. Hon var på kontoret en och en halv timme tidigare än vanligt och satt nu med kaffe framför sig medan hon i sakta mak gick igenom dagens papper.
Efter arbetet svängde hon förbi mataffären. Redan från parkeringen ringde hon sin man.
— Hallå. Erik, kom ner. Maten måste bäras upp.
— Kan du inte bära själv? undrade han med en gäspning.
— Nej, det kan jag inte, svarade Anna och kände irritationen stiga. Var glad att jag inte skickade dig att handla. Det är ändå jag som förbereder min egen födelsedag.
I praktiken var det hon som drog in de stora pengarna i familjen. Under de senaste åren hade både hennes tjänst och hennes lön vuxit. Det var tack vare hennes inkomster som lägenheten hade kunnat renoveras modernt och bilen i garaget var av bättre modell. Erik hade en gång varit både driftig och framgångsrik, men med tiden hade han blivit allt bekvämare. I stället för att utvecklas på jobbet eller träna valde han allt oftare fotboll framför tv:n.
Han bar upp kassarna, ställde dem i hallen och sjönk sedan tillbaka ner framför skärmen.
När Anna öppnade dörren till köket blev hon stående.
Det såg ut som ett slagfält. Smutsig disk täckte bänkarna. Halvätna tallrikar, öppnade paket med dyr korv och ostar stod framme — allt sådant hon hade köpt till festen. I burken där den röda rommen hade legat, den hon skaffat i god tid, låg nu fimpar. Stanken var kväljande.
— Men vad i… Hon hittade inga ord som gick att uttala högt.
De dyra dryckerna som också var avsedda för kalaset var antingen uppdruckna eller bara öppnade och förstörda.
— Anna, började Erik försiktigt. Det är en sak… Min bror, Karl Lindberg, har skrivit. Och morbror Lars också. De säger att de inte kommer på din födelsedag.
— Varför inte? Anna blev uppriktigt ledsen. Menyn var planerad efter ett bestämt antal gäster. Dessutom hade hon sett fram emot att lära känna just dem bättre. Stan var inte särskilt stor, och familjen Lindberg hade ett mycket gott anseende.
— Jag vet inte, mumlade Erik och vek undan blicken.
— Jo, det gör du, sa Anna skarpt. Du säger inte allt. Nu berättar du sanningen.