— Säg nu, så skär jag upp lite rökt lax åt dig till fotbollen.
Erik drog efter andan och gav slutligen med sig.
— Morbror Lars råkade nämna att Maria hade ringt runt. Hon hade tydligen sagt en massa saker om oss… att vi egentligen inte vill ha gäster, att vi bara bjuder för syns skull och sådant där.
— Jaså, svarade Anna långsamt och blev alldeles stilla.
— Vad menar du med jaså? Får jag laxen?
— Självklart, älskling. Men vet du, jag tror faktiskt att jag har uppfört mig ganska ohövligt mot din syster. Det känns inte bra. Kan du bjuda hit dem någon kväll den här veckan? Vi sitter ner tillsammans, och jag ber om ursäkt.
— Det gör jag gärna. Självklart ska jag bjuda dem. Släkten ska man hålla sig väl med.
— Precis. Tack, min käre.
Innerst inne brann Anna av lust att trycka Eriks näsa rakt ner i den röra hans syster ställt till med, för att sedan ringa Maria och säga exakt vad hon tyckte. Men i nästa ögonblick klarnade allt för henne. Hon förstod plötsligt hur hon skulle gå vidare.
Utan gräl, utan höjda röster, städade hon undan allt, kompletterade dessutom med fler exklusiva varor och gjorde hemmet presentabelt igen. På lördagen skulle hon fylla år, och gästerna var inbjudna till kaféet som låg i samma hus som deras lägenhet. Det var ingen stor bjudning, men allt var planerat in i minsta detalj. Problemet var bara att Eriks släktingar, på grund av Marias skvaller, nu hade börjat tacka nej. Och Anna ville verkligen komma Lindbergarna närmare.
Dagen därpå, efter arbetet, möttes hon redan i hallen av fullständigt kaos.
Olof sprang omkring i lägenheten. Med skor på, naturligtvis.
— Hallå där, vännen! Du bjöd in oss, och här är vi! ropade Maria och kom ut i hallen.
Hon bar Annas favoritmorgonrock, och håret var invirat i en handduk.
— De har stängt av vattnet hos oss, så vi tänkte passa på att ligga lite i ert bubbelbad.
— Hoppas det var skönt, sa Anna med ett pressat leende och fick anstränga sig för att inte explodera.
Resten av kvällen tvingades hon passa upp på sina ovälkomna gäster. Hon bad Maria om ursäkt för sitt tidigare uppträdande, bjöd henne och hennes familj till födelsedagsfirandet och bad henne samtidigt föra inbjudan vidare till Lindbergarna och till morbror Lars. Som av en händelse nämnde Anna flera gånger vilka dyra drycker hon hade köpt in och vilka delikatesser som skulle serveras.
Hon gick och lade sig tidigt. Som vanligt åkte hon till kontoret tidigt nästa morgon. Där bryggde hon kaffe, sjönk ner bekvämt i stolen och öppnade en särskild app i telefonen. Ett nöjt leende gled över hennes ansikte. Halva arbetet var redan gjort. Nu återstod bara att invänta festen.
Trots Marias intriger dök till slut alla släktingar upp på födelsedagen. Stämningen blev förvånansvärt lyckad: levande musik, god mat och en lättsam atmosfär. Den professionella värden höll programmet elegant och fick gästerna att skratta utan att någon behövde känna sig obekväm.
Den enda som inte kunde hålla sig lugn var Maria. Hon ville absolut ha lekar med flaskor och pennor, och vid flera tillfällen försökte hon lägga beslag på mikrofonen.
Vid cocktailbaren kom Karl Lindberg fram till Anna.
— Tack för en utmärkt kväll, sa han varmt. Ni förstår, det är alltid mycket på kommunen, och Maria försökte dessutom övertala oss att inte komma. Sedan fick vi veta att ni faktiskt väntade på oss. Jag ångrar inte en sekund att jag sköt upp mina ärenden. Det gläder mig att vi får lära känna varandra bättre, och jag vill gärna bjuda hem er till oss någon dag.
— Tack, det uppskattar jag verkligen. Känslan är ömsesidig. Varsågoda att slå er ner vid bordet, varmrätten kommer strax.
Under tiden stod Maria och Johan och grälade högljutt med dj:n. De krävde att han skulle ordna karaoke ”i det här hålet”, som de uttryckte det. Flera gäster, däribland Eriks släktingar, kastade besvärade blickar åt deras håll, men ingen verkade vilja ingripa.
Maria blev dessutom mer och mer berusad. Till slut lyckades hon fälla en servitör och välta ett helt bord med drycker. När hon sedan skulle gratulera födelsedagsbarnet gjorde hon entré i något som knappt kunde kallas klädsel och försökte dansa en sorts orientalisk magdans.
— Jag ska underhålla er, eftersom födelsedagsbarnet tydligen snålade in på riktig underhållning! skrek hon och skakade på kroppen så att Anna kände hur illamåendet steg.
De andra gästerna teg och uthärdade uppträdet. Antagligen för att Maria ändå räknades som familj.
För Anna spelade detta uppträde faktiskt rakt i händerna.