med mobilen i handen och spelade rollen av någon som fördjupat sig i morgonnyheterna. I själva verket gömde han sig bara bakom skärmen för att slippa sin egen olust. Han hade räknat med två möjliga utfall: antingen skulle Anna ge upp när hon insåg hur lönlöst hennes motstånd var, eller också skulle hon börja slänga ner sina saker i väskor och avsluta allt med en hård smäll i dörren. Båda varianterna hade han mentalt förberett sig på.
Det som faktiskt hände fanns inte med i hans beräkningar.
Anna kom ut ur sovrummet. Hon var redan färdigklädd: mörka jeans med skarp passform, en mjuk kashmirtröja och håret prydligt uppsatt. Hon bar ingenting i famnen. Däremot drog hon två resväskor efter sig. Stora, välpackade rullväskor som gled fram över laminatgolvet med ett dämpat, jämnt surr.
Maria höjde ögonbrynen och drog på munnen.
— Jaså, någon har verkligen bestämt sig för att flytta ändå, sa hon med en hånfull liten klang och tog en klunk kaffe. — Kunde inte lilla pappa prata dig till rätta?
Erik lyfte blicken från telefonen. I hans ansikte fladdrade något som på en gång liknade lättnad och skuld. Så där ja, tänkte han. Nu kom slutscenen. Nu skulle det bli anklagelser, tårar, kanske några bittra ord, och sedan skulle allt ändå landa där det måste landa. Han hade stålsatt sig.
Anna stannade med väskorna alldeles vid ytterdörren. Hon lät blicken gå från Maria till Erik, lugnt och nästan granskande, som om de var två människor hon råkade se för första gången.
— Det där är inte mina saker, sa hon lågt.
Rösten var fullständigt jämn. Inte teatralisk, inte darrande, inte laddad av vrede.
— Det är dina, Erik.
Han blinkade till. Telefonen sänktes långsamt mot bordsskivan. Marias leende dog på läpparna. Först stirrade de båda på resväskorna, sedan på Anna, som om deras hjärnor inte lyckades koppla ihop orden med det som faktiskt stod framför dem.
— Vad sa du? fick Erik fram, uppriktigt förbryllad. Han var övertygad om att han måste ha hört fel.
— Jag gav dig en vecka att välja, fortsatte Anna med samma stilla, nästan sakliga ton. — I går kväll, vid middagen, gjorde du ditt val. Du valde din syster. Det är din rätt. Du anser att hon behöver tas om hand, att hennes situation måste förstås och ursäktas. Jag tänker inte diskutera det längre. Ta hand om henne då.
Hon lät tystnaden ligga kvar en kort stund, så att orden fick sjunka ner i den tjocka, sömniga söndagsmorgonen.
— Men från och med nu gör ni det tillsammans. Någon annanstans. Jag kan inte kasta ut Maria på egen hand, det har jag ingen rätt till, hon är din släkting. Men du är min man. Och om du inte kan leva utan din syster, då får ni leva ihop.
Anna gick fram till dörren och öppnade den. Den kyliga luften från trapphuset strömmade in i hallen och vidare mot köket.
— Du… du kör ut mig? pressade Erik till slut ur sig.
Det fanns ingen ilska i hans röst. Bara en förvirrad, nästan barnslig misstro. Han kunde fortfarande inte få in det. Det var ju han som var mannen i huset. Den som fattade beslut. Den som andra borde anpassa sig efter.
— Jag har inte glömt något viktigt, svarade Anna. — Dina jobbskjortor ligger där. Datorn också, laddarna, träningskläderna, det nödvändigaste. Allt du kan behöva den första tiden.
Hon mötte hans blick utan att vika undan.
— Mina föräldrar betalade mer till kontantinsatsen för den här lägenheten än du hann tjäna på tre år under vårt äktenskap. Därför stannar jag.
I hennes ögon fanns varken hat eller sårad förtvivlan. Bara ett kallt, slutgiltigt konstaterande.
— Du har bestämt vem du vill försörja. Nu kan du börja.
Maria stod orörlig med koppen i handen. Hennes lilla värld, där hon själv varit prinsessan som storebror beskyddade mot allt obehagligt, föll samman på ett ögonblick. Blicken for från Erik till resväskorna, sedan tillbaka till Anna. För första gången syntes något helt äkta i hennes ansikte: ren rädsla. Hon hade inte vunnit lägenheten. Hon hade bara fått en bostadslös bror på halsen, en bror som från och med nu rimligen skulle behöva bo där hon själv bodde.
— Maria, hjälp din bror, sa Anna stilla.
Hon knuffade dem inte. Hon höjde inte rösten. Hon iscensatte ingen dramatisk uppgörelse. Hon stod bara vid den öppna dörren och höll den med en behärskad, nästan formell artighet, som en portvakt som visar gästerna ut efter ett avslutat besök.
Och just den avmätta hövligheten var mer skrämmande än vilket raseriutbrott som helst. Utan att darra på handen strök hon dem ur sitt liv, som man lägger undan en tråkig bok man redan läst färdigt.