Hon hann knappt sätta nyckeln i låset förrän samma fråga kom tillbaka: stod allt fortfarande där hon hade lämnat det, eller hade någon ännu en gång varit inne och rört sig bland hennes saker?
Lägenheten, som en gång hade varit hennes enda fredade plats, hade gradvis upphört att kännas som ett hem där hon kunde slappna av.
Vändpunkten kom en helt vanlig tisdag. Anna hade blivit kvar längre än planerat på jobbet och kom hem först vid åttatiden på kvällen. När hon öppnade dörren möttes hon av Ingrid – och av en man hon aldrig hade sett förut. Han var i trettiofemårsåldern, hade en väska med sig och satt vid köksbordet och åt med samma självklarhet som om han bodde där.
— Det här är Lars, min systerson, förklarade Ingrid utan att visa minsta tecken på besvär. — Han har ingenstans att ta vägen just nu, så jag sa att han kunde bo här hos er några dagar. Plats finns det ju.
Anna blev stående i köksöppningen. Lars lyfte blicken, nickade kort åt henne och fortsatte sedan äta.
— Ingrid, sa Anna till slut, långsamt och behärskat. — Det här är vår lägenhet. Du kan inte låta någon flytta in här utan att fråga oss först.
— Äsch, överdriv inte, svarade svärmodern och viftade bort invändningen. — Det gäller bara ett par dagar. Erik har inget emot det.
Senare samma kväll visade det sig att Erik faktiskt inte hade något emot det. Eller rättare sagt: han hade inte vetat något i förväg. Men när han väl fick höra det tyckte han ändå inte att det var något märkligt.
— Men Anna, det handlar ju bara om några dagar. Han har det svårt just nu.
— Erik, vi var inte ens hemma. Din mamma släppte in en främmande människa i vår lägenhet utan att ringa oss. Tycker du verkligen att det är normalt?
— Lars är inte främmande. Han är släkt.
— För mig är han främmande.
Där tog samtalet stopp, precis som alla andra samtal före det. Lars stannade i fyra dagar. Under hela den tiden rörde sig Anna genom sitt eget hem med känslan av att hon bara var tillfälligt på besök.
När han till slut hade åkt bad hon Ingrid lämna tillbaka nycklarna. Hon gjorde det utan att skrika, utan anklagelser, utan dramatik. Hon bad bara om dem.
Ingrid började skratta. Inte nervöst, inte generat, utan öppet och uppriktigt, som om Anna just hade sagt något fullständigt absurt.
— Det här är min sons lägenhet, sa hon. — Jag kommer hit när jag vill. Nycklarna behåller jag.
— Ingrid, rent juridiskt tillhör lägenheten oss båda. Och jag ber dig…
— Du ber inte om någonting, avbröt Ingrid henne. Det fanns ingen vrede i rösten, bara en orubblig självklarhet hos en människa som aldrig ens övervägt att någon kunde säga emot. — Erik, säg något till henne.
Och Erik sa något. Han sa att hans mamma hade rätt, att det alltid hade fungerat så, att Anna tog illa upp alldeles för lätt av något som i grunden bara var omtanke.
Efter den kvällen slutade Anna försöka förklara. Ord hade uppenbarligen ingen kraft här.
I stället började hon vänta. Inte för att hon var svag, utan för att hon hade förstått att ögonblicket måste komma av sig självt.
Det kom en torsdag, lika vardaglig som vilken annan dag som helst. Anna hade tagit ledigt. Tröttheten hade samlats i kroppen, och allt hon ville var att få vara ensam hemma, i tystnad. Strax efter lunch hördes ett klick från hallen. Hon satt i vardagsrummet med en kopp kaffe och en bok i knät. Sedan kom stegen. Först i hallen, därefter ljudet av garderobsdörrar som öppnades i sovrummet.
Anna reste sig och gick dit.
Ingrid stod framför den öppna garderoben med en kappa i händerna. Den var ny, mörkblå, och Anna hade köpt den bara två veckor tidigare. Hon hade använt den tre gånger. Svärmodern höll upp den på galgen och vred den långsamt, som om hon redan provade den i tankarna. Fingrarna gled över kragen, blicken granskade tyget.
— Ingrid, sa Anna från dörren.
Svärmodern ryckte inte till. Hon vände sig bara om, helt lugn.
— Jaha, du är hemma. Det visste jag inte. Sedan nickade hon mot kappan. — Det gör väl inget om jag tar den här? Jag behöver en sådan, och du har ju massor av kläder.
— Rör inte mina saker.
Anna stod kvar och såg på henne i några sekunder. Sedan vände hon sig om och gick ut ur rummet.
Ingrid lämnade lägenheten en halvtimme senare. Kappan hängde kvar i garderoben. Men efter den dagen föll något på plats inom Anna, klart och slutgiltigt, utan minsta möjlighet att göra det ogjort.