Det fanns inte längre något att omvärdera. Inga fler samtal skulle ändra på någonting. Erik skulle inte bli en annan människa. Ingrid skulle inte självmant dra sig tillbaka.
Morgonen därpå ringde Anna till en låsfirma.
Låssmeden kom strax före lunch. Han arbetade tyst och vant i ungefär fyrtio minuter. När han hade gått satt två helt nya lås i dörren — rejäla, dyra, sådana som inte gick att lirka med. Anna vägde de nya nycklarna i handen. Två uppsättningar. Båda tillhörde henne. Sedan lade hon dem längst ner i väskan.
Den dagen blev Erik kvar längre än vanligt på jobbet. Ingrid dök upp halv sju. Anna såg henne genom titthålet. Svärmodern var inte ensam. Bredvid henne stod Lars, med armarna hängande stelt längs sidorna och en min som om han blivit ditkallad som förstärkning.
Först hördes ljudet av en nyckel som stacks in i låset. Sedan tystnad. Ett nytt försök. Metall mot metall, irriterat och hårt. Därefter Ingrids röst, först osäker, sedan allt skarpare:
— Vad i… Lars, titta här. Nyckeln passar inte.
Anna stod på insidan, i hallen, alldeles stilla.
— Anna! Ingrid började slå med knytnäven mot dörren. — Öppna genast! Vad är det här för något?
Anna låste upp.
Ingrid stod på tröskeln med röda fläckar över kinderna och nyckelknippan hårt hoptryckt i handen.
— Har du bytt lås?! Utan att säga ett ord?! Hur vågar du ens?
— Jag vågar, svarade Anna.
Det var allt. Rösten var låg och jämn. Det fanns varken ilska eller triumf i orden, bara den stilla tyngden hos någon som fattat ett beslut och inte längre tänkte backa.
— Förstår du vad du håller på med? Ingrid tog ett steg framåt, men Anna stod kvar där hon var. — Det här är min sons lägenhet! Du har ingen rätt!
— Det är min lägenhet också. Och ingen går in i mitt hem utan mitt tillstånd igen.
Bakom Ingrid korsade Lars armarna över bröstet.
— Släpp in oss, sade han med en röst som om saken redan var avgjord. — Annars ringer jag polisen.
— Gör det, sade Anna. — Förklara samtidigt att ni försökte ta er in i någon annans bostad med nycklar ni inte längre har rätt att använda.
Det fick Lars att tystna. Han kastade en snabb blick på Ingrid. Hon började omedelbart prata igen, nu högre, med den där särskilda tonen som var avsedd för grannarnas öron. Anna kunde nästan känna hur folk stod bakom sina dörrar och lyssnade. Ingrid talade om att hon blev utestängd från sin sons hem, om hur en svärdotter försökte driva bort familjen, om att Erik inte hade en aning om vad hans hustru tog sig till.
Erik kom tjugo minuter senare. Han måste ha rusat direkt efter moderns samtal, för han var röd i ansiktet och andades häftigt när han kom uppför trappan.
— Anna, vad händer? Han såg först på Ingrid, sedan på sin fru. — Varför har du bytt låsen?
— För att det inte fanns något annat sätt för mig att kunna stänga dörren till mitt eget hem.
— Hon har blivit tokig! sköt Ingrid in. — Erik, säg åt henne! Hon ska ge tillbaka nycklarna!
Erik gick in i lägenheten och stannade mitt i hallen. Anna betraktade honom utan att säga något. Och hon såg samma sak som hon hade sett i tre år: en man som kastades mellan två stränder och inte förmådde välja någon av dem.
Till slut sade han:
— Mamma har rätt.
Det låg något nästan skamset i hans röst, men Anna visste inte längre om skammen gällde Ingrid eller henne själv.
— Du borde åtminstone ha sagt till i förväg, fortsatte han. — Ge tillbaka nycklarna, så pratar vi igenom det här ordentligt.
— Det finns inget mer att prata om, Erik.
— Anna.
— I tre år har jag pratat. I tre år har jag förklarat. Ingenting har förändrats.
Erik bet ihop käkarna. Ute i trapphuset fortsatte Ingrid att säga något, men orden nådde inte längre fram till Anna.
— Då ställer jag ett villkor, sade Erik, och hans röst blev hårdare. — Antingen lämnar du tillbaka nycklarna, eller så… jag vet inte vad som händer med oss efter det. Med vår familj. Du förstår vad jag menar, eller hur?
Anna såg länge på honom.
En gång, för länge sedan, hade en sådan mening kanske fått henne att vika undan. Då hade hon blivit rädd, börjat förklara sig, försökt rädda stämningen, äktenskapet, honom. Men nu såg hon bara en människa som just, helt öppet, hade visat på vilken sida han stod.