Och märkligt nog kändes det lättare än de tre år av ovisshet hon hade levt i.
— Jag förstår, sade hon lugnt. Gå hem till din mamma, Erik.
— Vad sa du?
— Du hörde mig. Gå nu. Dina saker kan du hämta i morgon, när du har lugnat ner dig. Jag lämnar nycklarna hos grannen.
Erik stirrade på henne som om han väntade sig att hon när som helst skulle börja skratta, säga att hon inte menade det, backa. Men Anna log inte. Hon tog inte tillbaka ett enda ord.
— Du fattar inte vad du håller på med, sade han lågt.
— Jo, det gör jag faktiskt.
Ute i hallen förklarade Ingrid högtidligt att hon alltid hade vetat att den där kvinnan varken hade hjärta eller förstånd. Lars mumlade något instämmande. Erik stod kvar en stund till, som om han fortfarande hoppades att situationen skulle ändra riktning av sig själv. Sedan ryckte han åt sig jackan och gick.
Anna stängde dörren efter dem. Det nya låset föll igen med ett tydligt klick.
Hon gick ut i köket, fyllde vattenkokaren och slog sig ner vid fönstret. Utanför glaset hade kvällen redan lagt sig över gården.
Erik kom efter sina tillhörigheter två dagar senare. Han dök upp på förmiddagen, när Anna var på arbetet. Han tog kläder, datorn och en del papper. De nya nycklarna, dem som Anna hade lämnat hos grannen, lät han ligga kvar på köksbordet. Bredvid dem låg en lapp. Han hade skrivit att han behövde tid att tänka.
Anna läste den, vek ihop pappret och lade det i en låda.
Tid hade hon också. Och hon tänkte redan. Inte panikslaget, inte gråtande, utan klart och stilla, med den där nyktra skärpan som kommer när ett beslut man skjutit framför sig alldeles för länge äntligen har fattats.
En vecka senare bokade hon tid hos en jurist. Inte för att rusa in i något, utan för att få veta hur allt faktiskt fungerade. Juristen visade sig vara en äldre kvinna med rak hållning och ett sätt att tala som inte slösade med orden. Anna berättade hela situationen. Kvinnan lyssnade, antecknade kort och frågade sedan om det fanns underlag för kontantinsatsen och historik över bolånebetalningarna.
Det fanns det. Anna hade sparat allt: kontoutdrag, kvitton, köpehandlingar, bankintyg och avtal. Fyra år av vana att hålla ordning på siffror i byggbranschen hade inte varit förgäves.
Juristen gick igenom pappren, lyfte blicken och sade:
— Ditt läge är gott.
Efter det började processen rulla på, steg för steg. Inte snabbt, men metodiskt. Genom tingsrätten, genom värderingar, genom utlåtanden och genom Eriks återkommande försök att ”lösa det fredligt” — på villkor som alltid råkade gynna honom. Anna kom till mötena, lyssnade, svarade sakligt och sade inte mer än nödvändigt.
Ingrid ringde en gång och meddelade att Anna minsann skulle få ångra sig, och att karma var något fruktansvärt.
— Jag ska notera din synpunkt, svarade Anna artigt och avslutade samtalet.
Målet behandlades under tre månader. Anna lade fram en komplett dokumentation: köpeavtal, intyg som visade varifrån hennes egna besparingar kom, samt betalningshistoriken för lånet, där det tydligt framgick att det var hon som hade stått för den största delen av inbetalningarna. Erik försökte bestrida fördelningen av andelarna, men hans ombud kunde bara arbeta med det material som fanns. Och det var inte särskilt mycket.
Tingsrättens beslut fastställde att Anna hade rätt till två tredjedelar av bostaden. Erik fick ekonomisk ersättning motsvarande sin faktiska insats. Ingrid fick ingenting alls, eftersom hon aldrig hade haft någon rätt till lägenheten. Det hade bara inte funnits någon som tidigare brytt sig om att påminna henne om det.
Anna fick beskedet en helt vanlig arbetsdag, under lunchrasten. Hon läste meddelandet från juristen, låste mobilen och åt upp sin soppa.
En månad efter att allt formellt var klart köpte hon en ny kruka till fikusen. Den var stor, keramisk och varmt terrakottafärgad. Hon planterade om växten och ställde tillbaka den på samma plats vid fönstret. De första dagarna slokade fikusen lite, så som växter ofta gör efter en omplantering. Men snart rätade den på sig igen och började sträcka bladen mot ljuset.
Anna brukade betrakta den på morgnarna med kaffekoppen i händerna och tänka att den nog hade behövt mer utrymme för länge sedan.
Det var bara ingen som hade planterat om den.