— …att hon ska stå och rota med något i sista sekunden, muttrade Maria och rättade till hatten med en irriterad knyck.
Hon drog in luft genom näsan, som om hela situationen redan hade förstört semestern.
— Jag sa ju till dig, Erik, att vi borde ha åkt utan henne. Ni kunde ha låtit hennes resa ligga kvar till nästa år. Du och jag hade haft det alldeles utmärkt. Jag hade äntligen fått värma upp mina leder ordentligt.
— Mamma, lägg av nu.
Erik skar en grimas och såg sig spänt omkring.
— Det var svårt nog att få ihop allt som det var.
Just då syntes en välbekant jacka mellan människorna som rörde sig genom avgångshallen. Anna kom gående rakt mot dem, med en beslutsamhet i stegen som fick Erik att stelna. Vid hennes sida småsprang Olof, ivrigt men lite klumpigt, medan han släpade efter sig en liten barnresväska formad som en pingvin.
Erik blev stående med halvöppen mun. Det ansträngda leendet han haft i ansiktet fastnade.
— Anna? Vad gör han här?
Hon stannade ungefär en meter framför honom. Hon såg varken rasande eller förkrossad ut. Snarare märkligt lugn.
— Vad menar du? Han ska åka till havet.
Erik kastade en nervös blick mot kön vid incheckningsdisk fyrtiotvå. Flera av dem som stod där hade redan börjat snegla åt deras håll.
— Anna, har du blivit tokig?
Han tog ett hastigt steg närmare henne och sänkte rösten till ett vasst, nästan visslande tonfall.
— Vi gick ju igenom allt i går! Han finns inte med på biljetterna. Jag förklarade det för dig. Vi skrev in mamma i stället. De kommer inte att släppa ombord oss!
Maria sköt fram som ett ovädersmoln och ställde sig hotfullt nära sin svärdotter.
— Anna lilla, nu får det faktiskt vara nog. Vad håller du på med? Ska du skada pojken bara för att du vill göra en scen? Släpa hit honom till flygplatsen för att sedan vända i dörren? Ge passen till Erik nu och skicka hem ungen med taxi.
Olof tryckte sig genast mot Annas ben och grep hårt tag i hennes byxben.
— Jag tänker inte åka någon taxi.
Anna lade armen skyddande om honom och kramade hans hand lite fastare.
— Ursäkta, kan ni hjälpa oss?
Erik tappade tålamodet, trängde sig fram till incheckningsdisken och råkade knuffa undan en man med ryggsäck på vägen.
— Kan ni kontrollera vår bokning? Erik Andersson, Anna Andersson och Maria Andersson.
Kvinnan bakom disken, med flygbolagets scarf knuten prydligt vid halsen, började utan större intresse knappa på tangentbordet.
— Ja, jag har er här. Tre resenärer. Era pass, tack.
Erik vände sig om mot Anna med en triumferande min.
— Hör du? Tre resenärer. Anna, sluta skämma ut oss nu. Fram med handlingarna, du stoppar hela kön.
— Du har rätt, Erik.
Anna tog lugnt upp sitt pass ur fickan.
— Tre resenärer.
Sedan backade hon ett steg.
— Det är bara det att jag inte ska flyga med er.
Eriks hand blev hängande i luften.
— Vad menar du med att du inte ska flyga?
— Precis det jag säger.
Ur ryggsäcken drog Anna fram två utskrivna resebekräftelser och höll upp dem mellan sig och honom.
— Vilken tur att jag råkade titta i din dator för tre veckor sedan. Medan du höll på att ordna dina små överraskningar, såg jag till att förbereda mig också. Jag tog ut exakt min halva från vårt gemensamma sparkonto. Och semesterersättningen ovanpå det. Det räckte precis till två personer.
Hon lät papperen vaja lätt i handen.
— Olof och jag åker till en annan badort. Från en annan terminal. Vårt flyg går om två timmar.