Maria blev stående med halvöppen mun. All stridslystnad som nyss hade lyst ur henne rann av på ett ögonblick.
— Du… tog du ut pengar från vårt gemensamma konto?
— Min del, Maria. Bara min, svarade Anna. Den del jag själv har arbetat ihop.
Hon mötte svärmors blick med en kyla som fick Maria att ta ett litet steg bakåt utan att ens märka det.
— Men vi då?
Erik blossade fläckvis över halsen och kinderna. Han kastade sig fram, som om han tänkte slita åt sig utskrifterna, men Anna hann lugnt stoppa ner dem i ryggsäcken igen.
— Ni reser precis som ni hade tänkt.
Hennes röst var stadig, nästan obehagligt jämn.
— Ni har ju ett utmärkt rum. Ett dubbelrum. Havet väntar, värmen också. Lederna får sitt, ni kan äta lokum och vila ut. Ingen liten pojke som springer runt benen på er. Ingen som måste ha solhatt på sig eller påminnas om solkräm. En perfekt semester för en vuxen man och hans mamma.
— Anna, kom tillbaka genast!
Erik höjde rösten så kraftigt att flera personer i kön vände sig om och började stirra öppet.
— Resan är bokad för tre! Vi har betalat för dig!
— Då får du kräva tillbaka pengarna via resebolaget, sade hon. Eller så bor ni två ensamma i dubbelrummet och njuter av extra gott om plats.
Sedan vände hon sig mot sin son.
— Kom, Olof. Vi ska hinna igenom säkerhetskontrollen.
— Hallå!
Erik snodde runt mot sin mamma. Ansiktet förvreds av ilska.
— Det här är ditt fel, mamma! Du har förstört min fru!
Han slog ut med armarna.
— Jag sa ju att hon skulle ställa till en scen! Jag sa att vi inte borde ändra allt bakom ryggen på henne! Det var din idé!
Maria reste sig genast till motattack.
— Jaha, så nu är det jag som är skyldig?
Hon pekade anklagande rakt mot honom.
— Det var du som sa att hon inte skulle märka något förrän på flygplatsen! Du sa att vi bara skulle ställa henne inför faktum och att hon ändå inte skulle kunna göra någonting. Du är ingen karl, Erik, du är en trasa! Din fru trampar på dig som på en dörrmatta!
Anna stannade inte för att höra vem av dem som egentligen hade kommit på den briljanta planen. Hon tog bara Olof i handen, vände ryggen åt dem och gick därifrån.
Bakom henne fortsatte rösterna att eka, först skarpa och nära, sedan allt dovare när avståndet växte. Maria skällde, Erik försvarade sig, och vid incheckningsdisken stod de kvar och grälade utan att bry sig om den missnöjda sorlet från människorna omkring dem.
Två veckor senare låg Anna tillbakalutad i en enkel plastsolstol och såg på när Olof byggde ett enormt slott av fuktig sand.
Vågorna drog mjukt över de små stenarna vid strandkanten. Solen var på väg ner och färgade havsytan i rosa och guld.
Telefonen på det lilla bordet bredvid henne vibrerade kort. Ännu ett meddelande från Erik. Det femte den dagen.
”Anna, vi har landat. Vi måste prata. Mamma har tjatat sönder mig, hela semestern blev förstörd. Kom hem så går vi igenom hur vi ska göra framöver.”
Anna svepte bort aviseringen utan att ens öppna konversationen.
Hon lyfte glaset med kall juice, slöt ögonen en stund och drog in den salta luften djupt i lungorna. Sandborgen framför henne blev riktigt fin.
Och det fanns ingenting kvar för henne att diskutera.