På kvällarna åt han middag som vanligt, berättade i detalj hur arbetet hemma hos hans mamma gick framåt och suckade över hur dyra byggmaterial och spackelblandningar hade blivit. Anna satt mittemot, lyssnade, nickade och lade upp en extra portion åt honom när han räckte fram tallriken. Hon orkade inte börja bråka. Hon visste redan hur varje invändning skulle sluta: hon skulle få höra att hon var hård, självisk och att hon inte brydde sig om hans mor. Under tio års äktenskap hade den här ordningen slipats till perfektion. Annas egna önskningar hamnade alltid sist, om det över huvud taget blev något kvar.
En vecka senare var renoveringen av Margaretas kök färdig. Erik gick omkring belåten, nästan stolt, som om han hade gjort något stort och självuppoffrande. Bara några dagar därefter började han i stället tala ivrigt om sitt kommande jubileum. Han skulle fylla trettiofem.
Planeringen hade dragit i gång redan under våren. De hade bokat en sal på restaurangen ”Gamla bryggan” och gjort en gästlista på trettio personer: släktingar, arbetskamrater och gamla vänner. En handpenning på fem tusen kronor var redan betald. Resterande belopp, ungefär femton tusen till, skulle betalas tre dagar före festen, när den slutliga menyn med varmrätter och alkohol var fastställd. Pengarna till firandet hade de lagt undan på ett separat konto.
— Anna, vi måste svänga förbi restaurangen i morgon, sade Erik vid middagsbordet medan han snurrade upp spaghetti på gaffeln. — Gunnar och hans fru kommer trots allt, så jag lade till två platser. Och så behöver vi bestämma oss för köttet. Jag tycker vi tar fläskfilé eller biffar och så fisk som alternativ. Räcker pengarna som ligger på kortet?
— De räcker, svarade Anna utan att lyfta blicken från sin tallrik.
— Perfekt. Då hämtar jag kostymen från kemtvätten i morgon också.
Till helgen åkte Anna hem till sin mamma. Ingrid bodde i ett äldre villaområde i utkanten av staden. Huset var rejält byggt, men åren hade satt sina spår och det krävde ständigt nya små reparationer. De senaste dagarna hade regnet dessutom vräkt ner.
Redan när Anna steg in i hallen slog en fuktig, instängd lukt emot henne. Ute i köket stod en plastbalja mitt på linoleummattan. Från taket rann vatten långsamt ner över de gulnade tapeterna, och dropparna föll ner i baljan med ett dovt, irriterande ploppande.
— Mamma, vad är det här? Anna blev stående i dörröppningen.
Ingrid torkade händerna på en kökshandduk och log skyldigt.
— Ja, du lilla vän, taket har börjat läcka. Takpappen är alldeles utsliten, och förra veckan slet vinden loss en bit. Sedan kom allt det här regnet. Jag lade ut trasor uppe på vinden, men det hjälper inte särskilt mycket.
— Varför ringde du inte mig?
— Äsch, varför skulle jag störa er? Erik hade ju renoveringen hos sin mamma, och ni har nog med ert. I går bad jag grannen, Lars, klättra upp och titta. Han sa att flera av takstolarna börjat ruttna. Det behöver läggas om ordentligt. Jag var faktiskt på banken och frågade om ett lån till reparationen, men med min pension sa de nej. Det ordnar sig ändå. Jag sparar ihop lite i taget. Före vintern får vi väl täta det på något sätt.
Anna gick fram till fönstret och drog fingertoppen över den fuktiga tapeten. Papperet lossnade nästan genast från väggen.
— Hur mycket trodde Lars att det skulle gå på, om man gör det riktigt? Med bra plåt och ett arbetslag som vet vad de håller på med?
— Det är alldeles för mycket, Anna. Han räknade på ungefär tvåhundratusen kronor för både arbete och material. Var skulle jag få tag på sådana pengar på en gång? Jag kan byta baljorna, det är ingen fara med mig.
Anna stod tyst och såg hur dropparna föll ner i plastbaljan, en efter en. Märkligt nog blev det alldeles stilla i hennes huvud.
Hon tog upp mobilen, öppnade bankappen och tittade på sparkontot som var kopplat till hennes kort. Där låg pengarna som var avsatta till Eriks födelsedagsfest. Sextontusen kronor. Dessutom hade hennes egen lön kommit in dagen innan.
— Mamma, sätt på vattenkokaren, sade Anna lugnt. I morgon kommer takläggarna.