— Det finns inga lösa pengar kvar, Erik. Det handlar om min mamma. I en familj ställer man upp för varandra. Och en födelsedag är bara ett datum. Den försvinner inte. Du kan fira nästa år. Eller så kan vi samlas vid sommarstugan, grilla lite, vädret ska ju bli fint.
Erik grep sig om huvudet. Först började han gå fram och tillbaka över golvet, sedan ryckte han upp mobilen ur fickan. Fingrarna lydde honom knappt när han bläddrade fram numret till restaurangen.
— Hallå! Ja, hej, det är Erik. Banketten på lördag. Min fru avbokade den… Ja, av misstag! Jag vill boka tillbaka den… Vad menar ni med att det är upptaget? Vem har tagit lokalen?
Han stod tyst och lyssnade. Under tiden spred sig fläckar över hans ansikte, långsamt och ojämnt. Till sist avbröt han samtalet och slängde telefonen i fåtöljen.
— De har gett bort vår sal. Något företag ska ha personalfest där.
Anna fortsatte vika tvätten utan ett ord.
— Hur ska jag kunna se folk i ögonen nu? Eriks röst brast och steg till ett skrik. — Gunnar? Släkten? Jag har redan sagt till alla när och var de ska komma! Vad ska jag säga? Att min fru smög bakom ryggen på mig, tog pengarna och ställde in alltihop?
— Du kan säga sanningen, svarade Anna med samma stilla röst. — Att det uppstod en akut situation i familjen. Att din svärmors hus höll på att förstöras och att det måste räddas omedelbart. Dina vänner förstår säkert. Det var ju du som sa att man inte har något val i sådana lägen. Eller menar du att din mamma har rätt till hjälp, medan min ska sitta med baljor under ett läckande tak?
Erik stirrade på henne med en blandning av raseri och förtvivlan. Han var van vid en annan Anna. En som gav med sig. En som svalde förödmjukelsen, grät tyst inne i badrummet och sedan ändå gick ut i köket för att värma hans middag. Så här hade han aldrig sett henne förut: kall, sluten, orubblig och märkligt lugn.
— Du gjorde det här med flit, sa han lågt. — På grund av resan. Du ville hämnas.
— Nej. Jag sparade oss bara en lång diskussion.
Anna reste sig, tog den prydliga högen med hopvikt tvätt och gick förbi honom mot garderoben. Hon öppnade dörren och lade in plaggen på hyllan.
— Hur du löser det får du själv komma fram till, sa hon utan att vända sig om. — Beställ pizza hem om du vill. Ring runt och säg att du blivit sjuk. Det angår inte mig längre. På lördag morgon åker jag till mamma och kontrollerar arbetet när takläggarna är färdiga.
Erik sjönk tungt ner i fåtöljen, rakt ovanpå sin egen telefon. Han blev sittande hopsjunken med blicken fast i en punkt på mattan. All den självsäkerhet han nyss burit omkring på hade runnit av honom. Plötsligt gick det upp för honom att det här inte var ett utbrott han kunde vänta ut. Det var inte en vanlig scen, inte en stunds gråt eller ilska som snart skulle lägga sig. Det var ett exakt, genomtänkt slag mot den plats där det gjorde mest ont: hans stolthet och hans anseende inför vännerna. Och han hade inget att svara med. Hans egna ord hade spikat fast honom där han satt.
På lördagsmorgonen satt Anna i köket och drack kaffe. Erik satt mittemot henne vid bordet. Hans ögon var röda av sömnbrist. Kvällen innan hade han ringt runt till gästerna halva natten och trasslat in sig i den ena dåliga ursäkten efter den andra: en vattenläcka på restaurangen, misstänkt matförgiftning, oförutsedda problem. Till slut hade det bara blivit två av de allra närmaste vännerna som skulle komma förbi på kvällen, sitta i köket och äta färdigköpta sallader.
Anna drack ur det sista kaffet, sköljde koppen under kranen och ställde den i diskstället. Sedan tog hon bilnycklarna från byrån.
— Grattis på födelsedagen, Erik, sa hon lugnt. — Jag åker nu.
Dörren föll igen bakom henne. Hon gick nerför trapporna och kom ut på gatan. Morgonen var klar och solig. Anna satte sig i bilen, vevade ner rutan och lät den friska luften strömma in. För första gången på mycket länge kändes det som om hon kunde andas ända ner i lungorna.