— Vad är du för fru egentligen, om du beter dig så där?
— Jag är sponsor, Erik. Men min kampanj med gränslös generositet är avslutad.
Han svarade med en grov svordom, ryckte åt sig jackan och slog igen ytterdörren så hårt att det skallrade i hallen. Ungefär en timme senare kom han tillbaka med två kebabrullar och en burk cola. Emma rusade ut i hallen och tog emot honom som om han hade återvänt från ett krig med proviant åt en hel armé.
Anna fick inte ens en fråga om hon ville ha något.
Det gjorde henne ingenting. Inte längre.
Nästa dag var det lördag. På förmiddagen skrapade det plötsligt i låset, och någon stoppade in en nyckel som inte var hennes.
Dörren gled upp med ett tunt gnissel. Anna låg fortfarande kvar i sängen, men hon blev klarvaken på en gång. Stegen som följde var tunga och släpande, alldeles för bekanta.
Margareta. Svärmodern.
— Erik! Emma! Jag har pannkakor med mig! ropade hon med sin vanliga genomträngande röst redan från hallen.
Anna drog morgonrocken om sig och gick ut från sovrummet.
Margareta stod där som om hon ägde stället. Hon hade redan börjat sparka av sig stövlarna och höll en plastlåda i ena handen.
— Jaså, du ligger och drar dig än, Anna? Klockan är faktiskt elva.
— Det är min lediga dag.
Svärmodern knep ihop munnen till ett smalt streck.
— En hustru ser till att hennes man får frukost. Hon ligger inte och värmer madrassen halva dagen. Var är min pojke?
Från vardagsrummet dök Emma upp, rufsig och sömndrucken.
— Mamma, hon lät oss gå hungriga i går. Hon fick ett utbrott bara för lite soppa.
Margareta spärrade upp ögonen och vände sig mot Anna med en min som om hon just fått höra om ett brott.
— Har du helt tappat förståndet? Tänker du svälta ett barn?
— Barnet är tjugofyra, sa Anna lugnt. Och barnet äter som en byggarbetare efter dubbla pass.
— Hur vågar du tala så! fräste Margareta och tog ett steg mot henne.
Anna rörde sig inte ur fläcken.
— Nyckeln. Lägg den på bordet.
Margareta stannade mitt i rörelsen.
— Vad sa du?
— Min lägenhetsnyckel. Lägg den på hallbyrån.
Svärmodern kastade en snabb blick på sin dotter.
— Jag tänker inte lägga ifrån mig någonting. Det här är min sons hem.
— Lägenheten köptes innan vi gifte oss. Med mina pengar. Din son bor här för att jag tillåter det. Nyckeln på bordet.
Margareta slängde ifrån sig nyckelknippan på träskivan. Metallklirret studsade mellan väggarna i hallen.
— Herregud, att snåla på en brödbit åt sin egen familj! Stackars Erik. Han gifte sig med en sniken ragata.
Sedan marscherade hon vidare in i köket. Emma skyndade efter. Anna hörde hur de viskade där inne, lågt men ivrigt, som två personer som planerade något.
Efter ungefär en timme gick Margareta.
Anna gick in i badrummet för att skölja ansiktet. På hyllan stod hennes burkar och flaskor på rad. Men en plats gapade tom.
Nattkrämen. Den som kostat sju hundra kronor.
Hon gick ut i hallen.
— Emma. Var är min kräm?
Emma lyfte inte ens blicken från mobilen.
— Ingen aning. Mamma tog väl något att smörja händerna med. Hon sa att hon var torr.
— Händerna? Med min anti age-kräm med retinol?
— Men herregud, vad spelar det för roll? Det är bara en liten burk. Sluta gnäll. Du kan köpa en ny, du tjänar ju så bra.
Anna svarade inte. Hon gick tillbaka in i sovrummet, klädde på sig och tog sin väska.
Hon behövde åka till byggvaruhuset.
Det låg bara en kvart bort till fots, men vädret var vidrigt. Novembervinden letade sig in under jackan och bet i huden. Anna gick med snabba steg, med käkarna hårt sammanpressade.
Inne i den stora butiken tog hon en kundvagn och styrde direkt mot avdelningen med beslag och fästen.
Hon valde ut två kraftiga stålbleck med öglor. En ask självborrande skruvar för metall. Ett starkt tvåkomponentslim. Och ett lås.
Låset var tungt i handen. Ett rejält hänglås med kodskiva. Ett sådant man inte tog sig igenom utan vinkelslip.
Därefter gick hon vidare till en vitvarubutik. Där köpte hon ett litet kylskåp, ungefär i storlek med ett nattduksbord, och betalade extra för snabb leverans.
Klockan var runt tre när Anna kom hem igen.
Lägenheten var tom. Emma hade gått ut. Erik var i garaget med sina kompisar.
Anna satte genast igång.
Hon hämtade skruvdragaren. Sin egen. Sedan höll hon upp stålbeslagen mot dörrarna på den stora vita Bosch-kylen i köket och markerade var de skulle sitta.
Det var inte lätt att få skruvarna genom kylskåpsplåten. Metallen gjorde motstånd, och skruvdragaren vibrerade i handen. Men ilskan gav henne kraft.
Efter en halvtimme satt två bastanta öglor fast på kylskåpsdörren. Anna trädde hänglåsets bygel genom dem, tryckte igen låset och drog i dörren.
Den satt som gjuten.
Sedan tömde hon köksskåpen på gryn, pasta, ris och konserver och bar alltihop in till sitt sovrum. I sovrumsdörren monterade hon ett vanligt instickslås med nyckel. Det arbetet gick betydligt enklare.
Vid femtiden kom bärarna med minikylen. Anna ställde den bredvid sängen och satte kontakten i väggen.
När den började surra svagt tog hon fram mobilen och öppnade appen till en dyr matbutik med hemleverans.