— Hora, väste Erik mellan sammanbitna tänder.
Anna vände långsamt blicken mot honom.
— I morgon flyttar ni. Båda två.
Orden landade i rummet med en tyngd som fick luften att stanna.
Erik lät korven och plattången sjunka.
— Vart då?
— Till din mamma. Till en kompis. Till en bänk i parken om det är vad ni föredrar. Det är inte längre mitt problem.
— Jag är skriven här! vrålade han.
— Tillfälligt, ja. Och i dag har jag lämnat in en begäran till Skatteverket om att din registrering på adressen ska tas bort. Skälet är enkelt: vårt förhållande är över. I morgon skickar jag in skilsmässoansökan till tingsrätten.
Emma tappade nudelpaketet. Små, torra bitar studsade över bordsskivan.
— Skilsmässa? Men jag då?
Anna gav ifrån sig ett kort skratt. Inte för att något var roligt, utan för att dumheten i frågan var så bottenlös att hon nästan inte kunde ta in den.
— Dig har jag aldrig adopterat. Så du får packa ihop dina saker och följa med din bror.
— Vi tänker inte gå någonstans! Erik slängde plattången på bordet så att det small. — Det här är mitt hem också! Jag har faktiskt renoverat här!
— Du menar tapeterna i hallen? Riv ner dem och ta dem under armen, om du vill.
Utan att vänta på svar gick hon därifrån och stängde sovrumsdörren bakom sig.
Torsdag kväll.
Anna kom hem tidigare än hon brukade. Redan i hallen märkte hon skillnaden. Lägenheten låg tyst.
Hon gick in i vardagsrummet.
På golvet stod två resväskor. Bredvid dem tre svarta sopsäckar, knutna i toppen.
I soffan satt Emma. Hon hade mössa på sig och den nya dunjackan uppdragen till hakan. Ansiktet var rödflammigt av gråt.
Erik stod ute på balkongen och rökte.
Anna tände taklampan.
— Vad bra. Ni hann packa innan jag kom.
Erik klev in från balkongen och blåste ut röken rakt in i rummet.
— Vi drar. Men du ska betala tillbaka. För el, vatten och allt annat. Och för renoveringen.
— Självklart, sade Anna och nickade lugnt. — Jag för över pengarna så fort du har skickat din del av bolånekostnaderna för de tre år vi varit gifta. Din halva blir ungefär hundrafemtiotusen kronor. Ska vi sätta oss och räkna?
Eriks käkar spändes. Musklerna vid tinningarna ryckte.
— Kväv dig på din jävla lägenhet, din häxa.
Han ryckte åt sig en av väskorna. Emma reste sig tyst och drog på sig ryggsäcken.
Anna gick fram till öppningen mellan vardagsrummet och hallen och ställde sig i vägen.
Hennes blick gled över Emma. Den sprillans nya dunjackan. De äkta skinnstövlarna. Den dyra tygväskan med det välkända märket på sidan.
Sedan fastnade Annas ögon på jackärmen.
— Ta av dig jackan.
Emma stelnade.
— Va?
— Du hörde. Jackan av. Och öppna ryggsäcken.
Erik släppte väskan i golvet.
— Är du helt sjuk i huvudet? Det är två minus ute!
Anna svarade inte honom. Hon såg bara på Emma.
— Den där jackan köptes i september. För min bonus. Den skulle vara en present som uppmuntran medan du sökte jobb. Något jobb blev det aldrig. Då återgår presenten.
— Anna, snälla! Emma tryckte ryggen mot väggen. — Jag kommer frysa ihjäl! Jag har inga andra vinterkläder. Mamma slängde allt när hon flyttade.
— Det angår inte mig. Ta av den.
Emma såg på sin bror och väntade på att han skulle ingripa.
Men Erik sade ingenting. Han stirrade bara ner i golvet.
— Erik, säg något då! snyftade hon.
Anna tog ett steg närmare.
— Antingen stannar jackan här, eller så ringer jag polisen och anmäler stöld. Krämen för sju hundra kronor som försvann från mitt badrumsskåp, till exempel. Kvittona finns kvar. Vill du åka med till stationen och förklara om det var Margareta som smorde in händerna med den eller om det var du?
Tårarna rann över Emmas kinder. Med skakande fingrar drog hon ner dragkedjan.
Jackan föll som en mjuk hög på golvet. Under den hade hon bara en tunn tröja.
Anna sköt undan jackan med foten, bort mot soffan.
— Dörren är där.
De gick ut i hallen. Erik släpade sopsäckarna efter sig. Emma gick bredvid honom i sin tunna tröja, med armarna hårt lindade om kroppen.
Anna stod kvar i dörröppningen och såg på medan de väntade på hissen.
När hissdörrarna gled upp klev Erik in först. Emma vände sig om. Läpparna darrade av kyla och raseri.
— Du är ett monster, viskade hon hest.
Anna svarade inte. Hon tryckte bara igen ytterdörren och vred om låset. Det tunga klicket ekade genom hallen.
Sedan gick hon tillbaka till köket.
Lägenheten var fylld av en perfekt, nästan klingande stillhet.
Ingen lukt av främmande svett. Ingen stekt lök som satt kvar i gardinerna. Inga röster, inga steg, ingen annans närvaro.
Anna tog upp den lilla nyckeln ur fickan och låste upp hänglåset på det stora vita kylskåpet.
Därinne var allt rent och orört.
Hon log.