— …under äktenskapet, så rent tekniskt är den gemensam.
Anna kände hur något hett och mörkt reste sig i bröstet på henne, som en våg av kokande tjära. Det var inte längre sårad stolthet. Inte ens förolämpning. Det var ett uppvaknande.
— Lokalen betalades med arvodet jag fick för restaureringen av rådhusklockan i Uppsala, sade hon lågt, nästan utan klang i rösten. — Det är min arbetsplats. Min verkstad. Där står utrustning som inte kan flyttas ut i ett fuktigt garage på landet. Den skulle börja rosta på en vecka.
— Men herregud, måste du dramatisera allting? fräste Maria och blåste ut ett moln ånga rakt mot Eriks nacke. — Då köper du väl nytt om det händer något. Du har ju råd. Jag behöver panoramafönster för mitt content. Ljuset hos dig är helt magiskt. Erik, säg något till henne!
Erik sträckte på sig med den där självbelåtna långsamheten som alltid fick honom att se ut som om hela världen väntade på hans beslut.
— Anna, älskling, kom igen nu. Varför ska du vara så snål? Maria är min syster. Går det bra för henne, går det bra för hela familjen. Och som familjens överhuvud tycker jag att resurser ska användas smart. Dina gamla klockor springer ingenstans, men trender på Instagram försvinner snabbt. Vi har faktiskt redan ordnat pappren. En gåvohandling. Du behöver bara skriva under hos notarien, vi kör ändå förbi där.
— Ni har alltså… förberett en gåvohandling? Anna vred långsamt huvudet mot honom.
I hans vackra, tomma ögon fanns inte ett spår av värme. Ingen ömhet. Ingen respekt. Bara beräkning. Bara hunger. Han såg inte på henne som på sin hustru, utan som på en mjölkko som plötsligt hade börjat sparka bakut.
— Varför dra ut på det? sade Erik och fnös. — Varför betala skatt och krångla med köp och försäljning? Vi är ju familj.
— Jag är inte bara någon släkting till dig, Anna, jag är din syster i själen! utropade Maria med teatralisk värdighet. — Du borde känna dig hedrad över att få vara en del av min stora början.
Anna mindes plötsligt hur Maria en månad tidigare utan att fråga hade tagit hennes samlarscarf i siden och torkat upp utspillt kaffe med den. ”Det är ju bara en tygbit”, hade hon sagt då. Nu ville de ta ifrån henne det hon byggt hela sitt vuxna liv kring.
— Erik, menar du på fullt allvar att jag ska lämna över verkstaden jag lagt tio år av mitt liv på till din syster, så att hon kan stå där och… andas?
— Sluta överdriva. Du är bara självisk, skar Karin Andersson in med hård röst. — Vi tog in dig i vår familj. Vi stod ut med ditt humör, din ständiga upptagenhet och alla dina märkvärdigheter. Lite tacksamhet hade inte skadat. Erik försöker ju hitta sig själv, stackarn, men du kväver honom med dina framgångar. Han skäms inför sina vänner över att hans fru tjänar mer än han. Om du ger studion till Maria blir det åtminstone lite balans igen.
— Balans? Anna hörde hur blodet dunkade i tinningarna. — Ni tänker alltså råna mig och kalla det balans?
— Våga inte tala så till min mor! röt Erik, och för första gången höjde han rösten på riktigt. — Du glömmer vem du är. Vad är du utan mig? En vanlig hantverkare. Det var jag som gav dig en image. Jag som tog in dig i rätt kretsar.
Det var en skamlös lögn. Annas kunder — museichefer, samlare och förvaltare av privata arkiv — visste knappt ens vad hennes man hette.
Del 3. Mekanismen brister
Anna slog på blinkersen och började byta fil, men inte mot sommarstugan och inte heller mot notarien. I stället svängde hon av från huvudvägen och in på en smal grusväg som skar genom ett öppet fält.
— Vart kör du? Notarien ligger ju inne i stan! skrek Maria gällt.
— Jag gick med på att skjutsa er för att jag ville hjälpa till, sade Anna och såg i backspegeln rakt in i Karin Anderssons bleka, vattniga ögon. — Men det ni kräver nu har passerat alla gränser.
— Det som passerat alla gränser är ditt beteende! for svärmodern ut. — Vänd om genast! Erik, gör något! Hon kidnappar oss!
— Anna, stanna bilen, beordrade Erik. — Du beter dig inte normalt. Har du PMS? Eller är det något tidigt klimakterium?
Det blev droppen.
Anna tryckte hårt på bromsen. Den tunga minibussen tvärstannade mitt på den gropiga grusvägen, omgiven av ett ödsligt fält där vinden drog fram i långa, kalla svep. Någonstans bak i lastutrymmet slog verktygen dovt mot varandra.
Hon lossade säkerhetsbältet. Hon grät inte. Hennes ansikte förändrades, men inte av sorg, utan av något hårt och iskallt som steg upp inom henne.